Moster Ebbas gamla elektriska plastjulängel skänker julaftonsstämning i västfönstret, precis som den en gång sken i hennes hem i Arnemark. Jag tänker på Linda Ståhl och alla de märkliga människor som man ständigt möter i Lidmans romaner. I frågespalter och vid anställningsintervjuer lär man sig att springa så snart en individ av liknande art kommer i ens närhet. Det får en att fundera på vart dessa människor egentligen skall ta vägen, vem skall ägna sig åt dem? Får man inte det, är det kanske ett etikettsbrott?
Linda och Simon leker mamma-mamma-barn och Simon finner extasen i Lindas hand. De älskar varandra men Linda utnyttjar den veke och alltför snälle Simon, som, bland annat efter en lögn från Lindas sida, så småningom skickas till ett hem för vanartiga barn där han får lära sig mer avancerade kärlekslekar.
Moster Ebba var en glad dam som ofta skrattade och då blev ansiktet alldeles rynkigt och de grå lockarna svajade. Hon och henens man fick aldrig något eget barn så till sist adopterade de en liten pojke av en kvinna som inte kunde försörja sin son. Den lille var glad och lik Ebba till sättet. När han var sju år, blev han överkörd av tåget vid järnvägen. Det hade nog funnits en hel del sorg och smärta i hennes liv, men det märkte jag aldrig av som barn och när jag blev vuxen, var hon död sedan några år tillbaka.