Natten mot juldagen var som vanligt tyst och även kall. Termometern hade tidigare under dagen legat på -20 grader och luften var fylld av en svag dimma. Vackert och ödsligt.
I storstan lekte man gangsterfilm vid ett kasino. Ingen miljö för mig ty kasinomiljön är för mig synonym med Jeanne Moreaus leverna i filmen Änglabuktens och därför är det troligt att jag skulle bli besviken var jag än hamnar. Dessutom kan jag inte se någon som helt charm med att spela bort sina pengar. Men det är klart att en skottlossning på julafton piggar upp.
Kvällen ägnades åt det sena 1700-talets kurtis; bredvid mig ligger Almqvists Drotningens juvelsmycke – boken med den fatala Tintomara i en av rollerna. Jag är ännu bara i upptakten där de unga flickorna vårdar sina respektive kurtiser Carl Henrik och Ferdinand som av allt att dömma är vrkligt tjusiga. Men snart skall de få gå på Mmaskeradbal med självaste Gustav den tredje och även där kan man förvänta sig skottlossning.