Throw em in the deep blue sea

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

You can take the flowers
Down in lovers lane
And that sentimental poetry
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

 

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw ”em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.