Har man inte varit i Helsinki på week-endbesök! Anlände huvudstaden på fredag kväll per flyg och tog mig sedan med hjälp av buss till centrum och den vackra centralstationen i stram jugendstil och möttes där av min värd för helgen, Mika, som faktiskt är halvtysk. Efter lite vin i hans våning begav vi oss till baren Grotesk för att träffa några vänner till honom. Lokalen hade ett av de vackraste tak jag någonsin skådat och var tämligen posh. Jag blev presenterad för Pappers piffiga chefredaktris Peppe och Radio X3Ms finskt blonda Petski som har programmet A-laget (och som faktiskt hade noterat min lugg när jag besökte YLE för en månad sedan). Då jag drabbats av en mystisk magåkomma, kunde jag få i mig mer än en öl och det var förargligt.
Lördagen ägndes åt sight-seeing. Helsinki är en mycket tilltalande stad och jag ramlade nästan baklänges när jag såg synen som mötte mig på bilden ovan. Maken till kyrka och trappa från man leta efter. Stadens arkitektur bär överlag tydliga drag av både ryskt och östeuropeiskt inflytande och det är inte alls till nackdel. Jugendstilen, till exempel, är betydligt stramare där än här.
Och för att övergå till ämnet mat, så kan ett besök på konditori Fazer verkligen rekommenderas. Deras smörgåsar är helt fantastiska och jag kunde verkligen inte har gjort dem bättre själv. Små och fyllda av gott pålägg på ett märkt och saftigt bröd. Bakverk och färgglada marmeladkulor fanns också i parti och minut.
På kvällen spelade GBS på Kulturfabriken Korjaamo som är inhyst i en gammal spårvagnsverkstad. Min värds syster Jana, höll dock nästan på att missa konserten, eftersom hon stod som klistrad vid spisen för att lägga sista handen vid de bakverk som hon förberett inför söndagens te dansant (som jag dock missade). Konserten blev mycket lyckad och stördes endast av det faktum att en av bandfruarnas låtlista, förvandlades till ett rödrosa kladd efter kontakt med en illasinnad vätska.
Till sist måste jag jag inte låta bli att nämna det märkliga namnet på en av Helsingfors nattklubbar: We want beef. Om det verkligen rör sig om ren och skär köttmarknad kan jag inte uttala mig om då jag inte varit där, men namnet är onekligen märkligt (för att inte tala om homosexrelaterade Dont tell mama och Lost and found).
Slutsats: åk till Helsingfors, inte minst för de både strama och levnadsglada invånarnas skull.’