Nu något som irriterar mig (och: det rör sig inte om kök i open plan).
Manlig konstnärssjäl som gör en massa dumheter, fortsätter att göra en massa dumheter, och bygger sedan hela sin karriär (kanske gör han film…) på att älta dem, istället för att göra något åt eländet, dvs försöka förändra sitt beteende.
En bekant till mig, som dock inte äger några konstnärliga färdigheter, brukade ha som vana att bedra sin fru, något han inte drog sig för att berätta för henne för att på så sätt få sympati. Det var synd om honom, som inte kunde hålla sig i skinnet, det måste hon förstå. Till hans försvar måste anföras att han betalade hennes terapi och köpte henne en våning, när det var dags för skillsmässa.
Nu tror jag att ni förstår vartåt jag syftar.
Jag tror helt enkelt ett en viss typ av män, tar sig själva på för stort allvar, fel sorts allvar, och det är aldrig tilltalande. De må vara aldrig så begåvade.
Nog med gnäll nu. En man som jag mycket beundrar och som inte alls är av ovan nämnda slag är Olof Lagercrantz. Begåvad och klarsynt är vad han är (var).
På bilden ovan syns Eva Dahlbeck, av Ingmar Bergman fyndigt benämnd Pansarskeppet kvinnligheten. En mycket kompetent aktris. Se henne i Sommarnattens leende, en film helt i klass med Hasse Ekmans bästa, eller i denna galna amerikanska trailer för filmen Kattorna.