Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.
Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.
På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm
Halleluja
Somebody loves me
1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.
Ja, den snygga etiketten minns jag från min systers jazzskivor! Vilket band han hade, Simon! Minns honom mest från Hylands hörna-tiden. Bilden är häftig, man ser t o m att hans hår svänger!
Åh, du hade en syster som spisade jazz! Jag är lite avis. När jag var tonåring började jag köpa jazzplattor, både på Karusell och på andra etiketter. Detta var dock andra halvan av 80-talet. Förutom dessa började jag lyssna på Inner City och annan modern musik vid denna tidpunkt.
Den enda skiva jag hade var under ”Big Simon”. Ta hit paketer Far och Bleckplåtsmoj.
Dem har jag inte hört, däremot Dunder och snus (och lurviga luder) som dock blev förbjuden om jag inte missminner mig.