Jag har alltid handlat begagnat vilket numera blivit helt rumsrent för alla samhällsklasser (även arbetarklassen) under termen vintage. I dagarna beger man därför sig med fördel till Bukowskis för att beundra visningen inför höstens vintage- och juvelauktion. Här finns mängder av plagg från Dior, YSL och Balmain. Bara att få tillfället att studera de vackra etiketterna är värt ett besök på Arsenalsgatan. Särskilt förtjust är jag i YSL Rive Gauche, ty det är något visst med denna pionjär bland de stora franska modehusens prêt-à-porter-etiketter.
Tisdagens vernissage var ytterst välbesökt och jag tyckte det var för trångt och för varmt. Å andra sidan går väl de flesta inte dit för att ses, utan för att synas. Jag var där endast en kort stund och konstaterade att det vimlade av s.k. ”krokodiler” med blont hår och tonvis med smink (och tillika hög ålder).
Det mesta var tämligen prisvärt, åtminstone om man jämför med vad det skulle kosta att köpa ett nytt plagg av liknande kvalité eller varumärke. Ett verkligt fynd tycker jag dock att den tredelade ensemblen från Christian Dior var. Plagget är nämligen sytt hos Märthaskolan i Stockholm och inte i Paris. Kvalitén är minst lika bra som i Paris, men av någon anledning betingar de parissydda plaggen ett högre pris. I ärlighetens namn skulle jag hellre betala mer för ett plagg som sytts på licens hos NK:s Franska eller Märthaskolan, ty jag tycker att dessa plagg är intressantare.
De franska modehusen sålde i Sverige sina modeller via Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi. Vilken som stod högst i kurs kan jag inte uttala mig om, men jag har hört att krävande franska kunder lät sy sina Dior-kreationer i Sverige p.g.a. den utomordentliga kvalitén. Men som sagt, dessa licenstillverkade plagg är idag rätt sorgligt underskattade. Varför är en gåta, men istället för att grubbla på den, är det bättre att fynda när tillfället dyker upp. På Stockholms auktionsverks vintageauktion såldes både i höst och förra året en hel del plagg från dessa svenska toppateljéer. I Svensk Damtining (var annars?) finns ett utmärkt reportage från förra höstens auktion.
”Krokodiler” ; ))
Jag undrar om det inte var dött lopp mellan NKs franska och Märthaskolan.
Men det är bara en okvalificerad gissning. Synd att ett sådant fantastiskt hantverk inte görs längre. Bara etiketterna!
Det fanns fler firmor som sydde åt Kungahuset och andra krävande kunder. Augusta Lundin var en men det var i början av 1900-talet. Det fanns också en modistfirma vid Norrmalmstorg som hette Estelle och så Hatt-Rune någonstans vid Arsenalsgatan.
Just det, Hatt-Rune! Jag hittade ditt inlägg Hemma hos Holmgrens – det var intressant och roligt. Den lurviga hunden under byrån måste vara en otrimmad strävhårig tax. Lustigt att de båda bröderna bodde kvar hos mamma, som gamm-pojkar! Rune gör nog vackra hattar i himlen verkar det som, men Björn lever fortfarande har jag utspekulerat på birthday.se – han bor på Östermalmsgatan. Jag har för mig att Rune hade ett sommarställe i Båstadstrakten som han kallade Hattlösa.
Hattlösa, vilket scoop! Det finns inte mycket att läsa om Hatt-Rune förutom den information som man hittar i gamla tidningar. Jag har dock en tant som jag tror var bekant med honom, jag skall fråga henne.
Det hem bröderna och deras mor hade var väldigt fint. Synd att kåken är riven. Ja, det är lustigt att de bodde där alla tre. Jag misstänker att bröderna var ”slavar under den italienska lasten” som Nancy Mitford så elegant uttrycket det om en herre som var förtjust i andra herrar.
Jo, det var de nog. Mamma H var kanske eller så hade de det helt enkelt väldigt bra hos henne. Fråga din tant, Hatt-Rune var en riktig innetyp på sin tid. Synd att det inte finns så mycket att läsa om honom.
Jag menade att mamma H kanske var dominant.
Jag undrade just!
Här kan man läsa om huset Hattlösas öden: http://mobil.hd.se/bastad/2007/10/29/hattloes-men-inte-historieloes/
Då det gällde hattar var det faktiskt Bodeckers bredvid arvsfurstens palats vägg i vägg med Medlhavsmuseet, på hörnet. Köpte själv hatt där då och då. De stängde på 1970-talets senare hälft.
Kostymer var det eleganta Silvanders, Hjelms, Svensk Engelska, Ströms Reeds, samt skräddaren på Fleminggatan som åkte upp till slottet. Då det gällde uniformer var det naturligtvis S:t Eriksplan som gällde. Skor Lobbs, Sagers eller Hjerns. Men som oftast var det MEA och NK. MEA på Norrmalmstorg MilitärEkiperingsAffären varifrån en av mina rockar från 1955 fortfarande är som ny. Vilket tyg, vilket foder. Sådant siden finns ej idag att hitta. 3 dubbla sömmar med överlagda kanter. Det slits aldrig. Tunga tjocka tyger. Tweed som blir bäst efter 25 år osv. Sista hatten jag köpte på MEA var en London Glyn & Co. Det är 35 år sedan och den är fortfarande som ny. Svensk Engelska herrekiperingen gick ur tiden 1977. Det sista jag köpte där var en kavaj samt en fransk helsidenslips. Vilket siden, kraftigt som bomull och går inte att skrynkla. Har aldrig behövt ånga den på 34 år. Mina bästa slipsar är från 1920-50 talet. Dock har jag kravatter äldre än så. Kängknäppare från handlaren på högbergsgatan går ej att få tag på idag. Men trikåaffären på kungsholmen lever kvar än idag. 80-100 år gammalt. Passa på och handla där. Scheelegatan/Bergsgatan. Köpte äldre typ av strumpeband för herrar där.
Nä tacka vet jag stärkelse i skjortorna så att man kan ställa dom mot väggen efter tvätt !