Jag hade tänkt skriva lite om fönster och om fönsterbyten och insåg rätt snart att ämnen är ofantligt stort. Därför begränsar jag mig till åren innan sekelskiftet 1900, perioden innan de kopplade fönstren så sakteliga började slå igenom. Fönstren hör till fasadens viktigaste element och det är i princip omöjligt att bevara en fasad och man inte bevarar fönstren. Det går naturligtvis, men det blir mycket dyrt och dessutom är det helt onödigt, ty gamla fönster går alltid reparera och det är inga problem att göra dem energisnåla och bullerskyddande.
Det var först i början på 1800-talet som det blev vanligt att man satte in en extra glasruta som skydd mot vinterkylan, ty den tidens fönster hade bara en båge och i den satt endast ett glas. Dessa innanfönster monterades på hösten och togs bort på våren. Oftast skruvades de fast från insidan och gick därför inte att öppna. I efterhand är det inte ovanligt att man hängt dem på gångjärn för att lättare kunna öppna dem. Här en bild som visar konstruktionen. De yttre bågarna är utåtgående och fönstret har såväl tvär- som mittpost. För er som är osäkra på begreppen rekommenderar jag denna skiss som finns hos Wikipedia.
För att ytterligare begränsa mig, kommer denna text mestadels behandla fönster i staden, och då främst i Stockholm. Vissa regionala skillnader finns, men dem tar jag inte hänsyn till (en av de märkligast är den fönstertyp som jag tror stammar från Skellefteå och där innanfönstren monteras på utsidan!).
Traditionellt var fönstren under denna period utåtgående och försedda med korspost, dvs en tvär- och en mittpost. De övre rutorna var mindre och de nedre större, precis som på bilden högst upp i inlägget. Enligt byggnadsstadgarna var man dock tvungen att göra fönster på nedre botten inåtgående (jag minns inte den exakta höjden, men jag tror att bågarna måste sitta minst 1,5 meter ovan mark för att få vara utåtgående). Det fönster som ni ser högst upp är ett nedre botten-fönster och är därför inåtgående. I detta fall har det mittpost, men det var minst lika vanligt, ja snarare vanligare, att det inåtgående saknade mittpost. Här ett fönster av denna konstruktion i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm byggt på 1890-talet.
På 1890-talet monterade man då och då i de mer påkostade husen inåtgående fönster på samtliga våningsplan. De inre bågarna, innanfönstren, hängdes även de på gångjärn och kunde därför sitta kvar på sommaren vilket var praktiskt, för att ta dän alla lösa bågar i en större lägenhet var ett drygt jobb att utföra varje vår. Och på hösten skulle de monteras tillbaka igen. Här en bild på hur dessa fönster kunde ta sig ut. Det ”handtag” som sitter i mitten på både den inre och den yttre bågen hör till spanjoletten som man använder för att öppna och stänga fönstret med. I vissa fall var denna infälld i bågen och då satt där bara ett litet vred, ungefär som på moderna fönster.
Men åren har gått och fönstren har oftast bytts ut. De fönsterbyten som gjordes fram till och med 40-talet var oftast rätt lyckade, men de som gjordes på 70-talet och framåt desto värre, vilket oftast yttrar sig i en klumpig fönsterkarm. Denna gamla 90-talskåk har fått nya fönster under mellankrigstiden, men av någon anledning har man inte bytt det tredje fönstret från höger. Skillnaden är inte så stor. Lika lyckat blev det inte när en kåk på Valhallavägen renoverades. Här en bild på detta 1890-talshus där vissa fönster bytts ut och det i omgångar. Nedre botten och 1 tr har de ursprungliga kvar, men våningen 2 tr är mycket klumpigt fönsterbytt. Man har satt in fönster med grova karmar i den befintliga karmen och då minskar glasytan markant och rummet blir mörkare. Nästan lika illa är det på Linnégatan där ombyggnaden skedde på 70-talet. Vid Karlavägen har en 1880-talskåk fått nya rutor på 80-90-talen. Det är inte något skräckexempel, men särdeles snyggt är det heller inte. Framförallt måste de moderna handtagen och gångjärnen på insidan vara ytterst odekorativa.
Fönsterbyten har ofta gjorts i omgångar och vanligast har varit att man satt in ett nytt fönster, med karm och allt, i den befintliga karmen. Detta gick väl an om det gjordes på ett gammal 1800-talsfönster med lösa innanfönster (ty denna gamla konstruktion är tämligen tillåtande, se bara på detta fönster som är insatt på 30-talet i den befintliga karmen som i detta fall är brunmålad och skymtar mellan vägg och ny karm), men upprepar man sedan misstaget och sätter in ett nytt fönster med karm i ett fönster som redan har två karmar blir resultatet inget vidare. Titta bara på detta hus från åren runt 1900 som fått nya fönster på 30-talet. Karmen är lite grov, men resultatet är trots allt ok. Några år senare, närmare bestämt för ett eller två år senare, bytte man några fönster på nedre botten och då blev resultatet detta. Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mörkare detta rum blivit på 100 år. Byter man fönster måste man nästan alltid ta bort den befintliga karmen, åtminstone om bågarna är kopplade. Helst skall man inte byta dem alls, ty det går alltid att renovera och bättre energi- och bullervärden kan lätt erhållas genom att man monterar in lämpligt glas i den inre bågen.
