Nattens fåglar alla, gå ut i full parad

När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand

Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tun och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.

Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv.

Mycket riktigt, detta inlägg är en repris, man jag tycker att det inte skadar att påminna om vilken tillbakagång 50-talet innebar på många områden. Inte minst familjen blev lika omhuldad som den var under andra halvan av 1800-talet. Den smått frigjorda kvinnan, förpassades återigen till köksregionerna.

Tillbaka till den ursprungliga texten. Ja, vad säger man om denna ytterst dramatiska och på samma gång poetiska text? Författad i början på 30-talet får man nog anse den för ständigt modern. En riktig liten pärla, som är rentutav genial i sitt dystra konstaterande.

30-talets texter, skiljer sig markant från den smörja (nå, ibland iallfall), som pumpades ut på 50-talet och framöver. Kvinnan som då kedjats fast vid spisen, hult leende och ständigt passandes barn, var 20 år tidigare en mer frigjord varelse som mer än gärna tog för sig med glupande aptit (jag är blott en stackars kvinna – som försöker ta det som en man).

Två dom e, så blir dom tre, det bor en orm i varje paradis. Han har en vän, som hon tar sen, det bor en orm i varje paradis. Är hon trogen mot sin äkta man, blir han tvungen gå till någon ann. Vad är ett ord, här på vår jord, det bor en orm i varje paradis.

Moralen, kanske någon här vill inflika, bristen på moral, ter sig en smula, skall man våga sig på att säga, modern? Han har en vän, som hon tar sen!