Ett gammalt flygfoto över en barndomsidyll. Solblekt, färgerna har nästan försvunnit, och jag lät det bli svartvitt. Gården finns kvar än idag, men förändrad, inte som jag konserverat den i mitt minne och som jag vill att den skall vara.
Den gamla sommarladugården, där de finska flyktingarna hade sina djur under krigsvintrarna, är sedan länge riven. Jag minns den från min barndom, som ett ruckel dit man inte gärna gick. Om jag hade haft några bilder nu! Den är så vacker med sin asymmetriska uppbyggnad och den smala raden med fönster som påminner om Geisendorfs radhus på Riksrådsvägen.
Huvudbyggnaden är från tidigt 1900-tal och hade en sorts glasveranda till entré och vindfång. Här hade mormor en stor, rosablommande nerium. Inne i hallen, en ljus korkmatta och väggar klädda med masonitskivor som oljemålats, precis som i det stora köket innanför. Huset hade reparerats strax innan senaste världskriget. En trappa gick upp till övervåningen. Därinunder fanns en liten toalett.
Köket var stort och ljust med två stora sexluftsfönster. Golvet var mörkt, vackert som bärnsten, av gammal fernissa. Ovanför elspisen, som placerats bredvid vedspis och kökspanna, satt en porslinsglob fastskruvad i väggen. Jag kommer alltid att vara svag för glödlampsljus som reflekteras i oljemålad masonit. Intill spisarna fanns en garderob och där stod en dammsugare som var praktiskt taget oduglig. Ibland fick den för sig att spy ut allt damm och lite rök. Rent gjorde den iallfall inte.
I ena hörnet, invid matbordet, stod en chiffonjé med många lådor. I en fanns broschyren Om kriget kommer och där fanns en bild på en svensk tiger. Det hela var mycket spännande. Chiffonjén var möjligheternas och äventyrens möbel.
I det inre hörnet var ingången, med en skjutdörr, till skafferiet; det var det finaste rummet i hela huset. Ett litet fönster släppte in ljus på hyllor som gick från golv upp till tak. Kantband och hyllpapper. Det doftade fortfarande av allt som där förvarats.
Innanför köket låg sängkammaren. Där fanns en soffa, en byrå, ett litet bord och telefonen. Rummet låg i nordöst och var svalt. Korkmatta på golvet och två höga fönster. Här brukade jag sova under ett täcke som var så tungt att jag inte knappt kunde röra mig.
Mellan hall och sovrum låg farstukammaren. Den var finkammare och användes sparsamt. Rullgardinerna var inte sällan nere. Några hemsnickrade möbler och en tidig femtiotalssoffgrupp utgjorde möbleringen. På pelarbordet med sin runda, arbetade fot, stod en jordglob. I hörnet en TV som bara tog in ettan och som tog ett par minuter på sig att bli varm.
I bagarstugan, det hus där bakugnen fanns och dit familjen förr om åren alltid flyttade lagom till midsommar, fanns två rum. I köket järnspisen och den var moderniserad med silverfärg. Flott så det förslog. Möblerna här var gamla och det mesta gick i olika mellanbruna nyanser. Vatten saknades och endast en låg möbel framför ena fönstret tjänade till köksutrustning.
I rummet intill stod den stora, murade bakugnen och ett par stora förvaringsskåp. I ett av dem låg en gammal anteckningsbok, fylld av noteringar om hur många liter vätska det bakats på, hur vädret var och hur många dagar baket tog. Intresseväckande läsning i all sin enkelhet.
I mitten på gårdsplanen mellan de båda husen, stod tvättbordet som var byggt på en stor sten. På bilden syns mest bara skuggan därutav. Här fanns tvål, tvättfat och en spann med vatten. Doften av varmt trä, tvål och kallt brunnsvatten har etsat sig fast. Jag är mycket svag därför.
Ute på gårdsplanen växte brandgula liljor som vi kallade för kejsarkronor. Prästkragar och blåklockor stack också upp. Det var en naturtomt.
Dold bakom träden till vänster i bilden, låg jordkällaren. Bakom den fanns ett stenskravel och där fanns det huggorm. Man fick se upp.
Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket mer om detta gamla sommarparadis, men nu sätter jag punkt. Det är knappast lika spännande för oinvigda, som för mig.