Det är höst i luften, men idag skiner faktiskt solen klart. Alldeles snart är den tid åter, den tid som för mig karaktäriseras av de två dynen.
När mörkret har sänkt sig såpass att natten är här redan vid sex-sjutiden, fylls jag av ett välbehag. Arbetsdagen är klart avgränsad och ljus, men mörkret hör mig och privatlivet till, det nya dygnet tar vid så snart mörkret gör entré.
Jag älskar de där mörkerdagarn. Med ens blir kvällarna långa och de tillhör som sagt bara mig. Sitter jag upptagen, uppslukad av det jag för tillfället företar mig, händer det att rummen står helt tysta, ty jag kommer mig inte ens för med att ladda skivspelaren med en bunt skivor. Då är det alldeles tyst och är det dessutom vinter och mycket kallt, förändras luften inomhus, blir torrare och tystare och helt underbar. Det doftar, eller kanske är det just doften som saknas .
Skuggorna tecknar mönster på väggar och tak. Exotiska blad växer till jätteplantor på vardagsrummets väggar. Från husen intill anar att liv finnes, det syns ljus i fönstren, men då det är helt tyst, anar man att det skulle kunna vara en chimär. Kanske är det vår herre som roar sig med tableaux vivants. Det är en del som man inte vet.
Det är vid midsommar som jag jag börjar att misströsta. Kvällarna blir inte längre ljusare, de kommer att mörkna, och det sker med stormsteg. Något sprider sig i kroppen. Inte är det välbehag. Men nu, när augusti går mot sitt slut, blir jag lugn för snart är de mörka kvällarna och nätterna åter.