Det är en konst att spara på ting. Att veta vad man kommer att behöva om 20 år, eller kanske om 100, låter sig inte så lätt listas ut. Därför är det lika bra att spara på det mesta, åtminstone det finns plats, vilket det oftast gör på gamla gårdar med sin rikhaltiga flora av uthus.
När jag var liten älskade jag dessa utrymmen där taket var lågt och dammet låg tjockt. Där fanns strömbrytare för trefasinstallationer, elsladdar, reservdelar till en rörmjölkningsanläggning, gamla leksaker, järnskrot, mjölkflaskor och diverse annat mer eller mindre otänkbart. Och kanske, kanske fanns det en chans att något av allt detta en dag skulle komma till användning.
Jag går fortfarande upp på vinden var gång jag åkt norrut. Inte för att jag letar efter något, utan för att det känns tryggt med alla dessa gamla dammiga grejer och för att det är så lugnt och tyst där uppe. Genom några genomskinliga takplåtar, silar ett svagt ljus in och man ser endast så mycket att oredan inte på något sätt blir påträngande.
I ett sådant utrymme hittade Bukowskis en tidig byrå av Josef Frank som gick för runt 175 000, så man vet aldrig!
Precis! Känner exakt igen mig – har kvar min barndomsgård i Lappland som jag vistas på ca 8 veckor/år. När jag blir liiiiiiiiiiitet äldre kommer jag att vara där mera – tala om nostalgitripp!
Kul! Var då?
Det där med stora vindar fulla av flera släktleds avlagringar har blivit en myt i litteraturen: Elsa Beskow \"Kistan på herrgårdsvinden\" är en typisk titel för denna sorts nostalgi kring gamla grejor, Olle Hedbergs \"Vad suckar leksakslådan\" en annan.
Sigfrid Lindströms novellsamling \"Vindsröjning\" skrevs innan folk under andra världskriget var tvungna att röja brännbart bråte – så mycket som måste ha försvunnit då! När de direktiven till uppstädning kom hjälpte det inte att citera Hjalmar Gullbergs \"Vad bryr sig en vind om förbud?\"
Lars Saabye Christensens stora eller i varje fall långa roman \"Halvbroderen\" börjar på en vind i Oslo mot slutet av kriget, fast det är visst mer en torkvind…
Jag likt många andra har minnen av vindar: en var i Lisellska huset i Malung som påstods vara Sveriges största trähus. Där fanns fullt av avlagda telefoner, och på mina morföräldrars villavind i ett stationssamhälle i norra Skåne fanns bland mycket annat ett kortspel från Stockholmsolympiaden 1912 – tänk om man hade haft det kvar!
Ja, tänk om man underlåtit att vindsröja! I längden är det säkert omöjligt, men det är en lockande tanke.