Jag ville ge min hjärtans lille broder
en ädelsten, en kostbar krysolit.
Jag ville ge den bästa av klenoder.
Jag ville ge – -.
Gud må mitt vittne bliva,
att jag har intet, intet till att giva,
men för min Broders sällhet vill jag be.
Si jag skall klä mig i en pilgrims kappa
och gå en pilgrims ändlöst långa väg,
och jag skall krypa uppför templets trappa,
och jag skall still
vid altarstenen ligga,
och utan återvändo skall jag tigga,
Tills Herren säger: Ske dig som du vill!
Min panna skall jag hårt mot marken trycka
och säga Herre Gud och Jehovah,
som håller i din hand all fröjd och lycka,
dig vill jag be:
Jag har en liten broder,
din skattegömmas yppersta klenoder
av namnlös salighet åt honom ge!
Ja honom ge den fröjd varåt man hissnar
då man förnimmer den en kort minut,
men giv den så dess fägring aldrig vissnar.
Jag beder dig, O, skänk förutan like!
Men Herre, då han kommer i sitt rike,
o giv att han ej helt förglömmer mig!
Harriet Löwenhjelm. Dikten är tagen från den postumt utgivna Dikter
Åh, tack för det! Var du med igår på Stadsbiblioteket där man ordnat en liten ”tillställning” med anledning av en ny bok om Harriet Löwenhjelm? Sång och musik ur Agneta Elers-Jarlemans pjäs ”Harriet L”. Berörande. Jag har alltid tyckt om Harriet Löwenhjelms dikter. Sett mindre av hennes bildkonst. I alla fall, igår satt en gammal vithårig dam i rullstol långt fram. Hon var brorsdotter till Harriet Löwenhjelm. Crispin Löwenhjelm hette denne lillebror.
Nej, jag missade det pga av jobb. Det var synd för jag hade gärna varit där. Var det en lyckat tillställning? Hade gärna sett brorsdottern också. Tänk, hon måste ha varit rätt gammal.
Ja, det var bra. En kille som heter Gunnar Edander har tonsatt flera av Harriet Löwenhjelms dikter bl.a. de välkända ”Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta…” och ”Är jag intill döden trött…”. Riktigt bra, tycker jag. Tårarna kom i ögonen.
Den gamla damen var nog präktigt gammal men vacker så där som gamla kan vara. Silverhårig och stilla satt hon där i sin rullstol.
Gå och titta på utställningen på Stadsbiblioteket om du kommer åt. Där finns flera fina foton – hon var ju så söt också, Harriet Löwenhjelm – och dikter och teckningar m.m.
Man informerade också om att ett Harriet Löwenhjem-sällskap har bildats. Hemsida: http://www.harrietlowenhjelm.se/
det låter mycket trevligt! jag jobbar kväll och missar ofta dylika tillställningar vilket är synd. Trevligt är att jag har tid att göra saker på dagarna, fota och skriva.
Trevligt ni skriver. Men ingenstans fanns Beatrice Aurore!
Johodå, Bengt! Beatrice Aurore var med hon också. Fast hon försvann i den gamla väderkvarnen som hon brukar (”slank i dörren in”).
Gunnar Edander hade komponerat en ny melodi till dikten vilket väl var lite modigt kanske med tanke på att den redan finns tonsatt och är välkänd. Det var nog anledning till att jag inte nämnde den ovan. Är lite osäker på vad jag tycker om hans nya tonsättning. Är man gammaldags så är man…och jag tycker om den gamla vemodiga melodin till dikten om Beatrice Aurore.
Den gamla Beatrice Aurore är mycket fin! Jag vill inte ha en ny tonsättning, det är helt onödigt.
”Drager dädan, all jordens didakter!/ Jag är trött på ert pjåskiga pjunk./”
Det var roligt det här. Kanske snidar jag en lökring om vad Sten Selander ansåg vara ”Modern lyrik” år 1950.
Jag blev redan före jul angenämt påmind om Harriet Löwenhjelm genom nr 6/10 av Lyrikvännen. Där fanns också en del fantastiskt fina gamla foton från hennes liv, bland annat från den sanatorievärld som skapade mer än en författare en gång i världen.
Ja, de bilderna var mycket fina! Jag vet inte om det var samtliga bilder som Mattias Käck hittat,eller om det finns fler. Jag läser just nuElsa Björkman-Goldschmidts biografi över Löwenhjelm och där finns också åtskilligt med bilder.