Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.
Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.
Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.
Ett nytt inlägg av dig. Kul! Ännu en historia om några människor och deras värv berättade på ett sätt som får mig så intresserad av deras historia, en historia som säger så mycket i ett litet perspektiv om ett mycket större. Du skulle ha en egen spalt i en tidning som läses av många. (Men det är säkert många som läser dina berättelser här med.)
Tackar! När jag växte upp var nästan alla i byn redan gamla och de berättade mycket om hur det var förr så då- och nutid flöt samman. Det har nog präglat mig.
Läser din blogg med stigande förtjusning och intresse. Arkitekturanteckningarna, hemsamaritjournalen, norrlandsmemorabilian… städse införlivad sakkunskap och friskt humör. Du borde själv, apropå förskingrade bildningsarv, se till samla upp alltsammans i en bok så småningom!
Mina farföräldrar drev bageri/konditori i småländska Broakulla (Ungstens konditori) respektive sågverk i Vissefjärda (Verda) en gång i världen. Stenhuset i Broakulla står kvar och disponentvillan i Vissefjärda har nyligen en dansk usurperat med sina fem ungar och ställt datorservrar i det gamla tvättrummet källaren. (De gamla fåtöljerna med lackerade träkarmar från bygdebion såg jag däremot var utlagda till försäljning på Blocket för en tid sedan. Varför köper ingen dem?)
http://www.blocket.se/kalmar/Begagnade_biofatoljer_35947119.htm
O, tempora mutantur…
Tackar!
Vilket fint ortsnamn, Vissefjärda! Min favorit är annars Njutångar. Bättre kan väl knappast en känsla beskrivas.
Vad det måste ha funnits biografer på landsorten förritin! Överallt fanns det bygdegårdar, folkets hus, medborgrhus med bioutrustning. I min mors barndomsby ligger det fortfarande filmremsor kvar i maskinrummet, men bygdegården står sedan länge förfallen och övergiven. Jag vet att jag fotade den för ett par år sedan, men ser att jag inte lagt upp bilderna.
Hittade bilden! Bygdegården i Altersbruk. Den sommaren var kameran kass och slutaren krånglade.
Instämmer helt med Zerlinna. Du borde verkligen ha en egen spalt i ett sådant blad.
Om det finns en hembygdsförening i din hemtrakt tycker jag att de skulle intervjua dig som kan så mycket om ”gammalt tillbaks” och även om nutiden.
PS Vilka är personerna man skymtar i bannern under ordet Rävjägarn? Är mannen längst till vänster skräddare? Personen i mitten påminner om Oscar Levertin och den till höger om Charlie Chaplin – så bisarrt! : )
Längst till vänster syns fotografen Julius Jaenzon, intill sitter Mauritz Stiller och de älskande två, Mary Johnson och Einar Hanson. Bilden togs vid inspelningen av Gunnar Hedes saga.
Det finns hembygdsföreningar! men de kan mer än jag kan….
Jag undrar verkligen om de kan mer än du …
Tack för upplysningen om bilden, jag sökte på Gunnar Hede och hittade den. Blev så full i skratt över att jag trodde filmfotografen Jaenzon var skräddare, men jag såg ju att han hade ett tyg över benen. Mary Johnson var väl gift med Karl Gerhard ett tag? Mamma till Per?
Joho! Alla är kanske inte lika bra på att berätta, dock.
Det hade jag missat.
Nej, just det! Väldigt viktigt att kunna berätta.
Mary var inte mamma till Per, men gift med KG. Pers mamma var ”dansösen Valborg Geyron” enligt Wikipedia.
Häpp bara! Tänk att få se sin fd granne i en blogg. Jag är född i gården mitt emot och kan berätta att sonen Gösta numera driver gården med att odla mandelpotatis och skicka den söderut för att göra Norrbottenschips som han säljer i vissa butiker. En liten spelare som vågar dansa med de stora chips-vargarna. I det gamla Norrbotten fanns det inte många som drev företagsamhet. Det var för krångligt. Okunskapen om detta var stor. Danne var den första företagaren i bondbyarna i nejden. Numera är det i varje fall inte fult att vara företagare utan fullt accepterat.
Hej!
Ja, han var verkligen driftig. Ebba fyllde förresten 85 i förra veckan.
Tant Emy i min by kokade pommes frites åt farbror Danne på 60-talet och berättade hur hon frös när hon satt på mopeden i nylonstrumpor för att äka över berget till Långträsk. Detta uppskattade jag, för hon brukade alltid vara lite skeptisk till om jag var ordentligt klädd på vintrarna. Tydligen var hon rätt fånäng upp i 40-årsåldern.
Den gamla jordbrukarklassens bildning, som du nämner, talas det sällan om nuförtiden. Det moderna samhället är mycket mer ett åsikts- än ett kunskapssamhälle.
Precis, om det gillar jag ej!