Jag lyssnar på Bessie Smith, volym två av fem i en serie. Nobody knows you when you”re down and out är sjukt bra (lyssna här). Bessie Smith är överlag sjukt bra.
På bilden ovan ses ett ladugårdsinteriör. Genom otvättade rutor, letar sig den starka vårsolen in i den numera övergivna, och till förråd apterade ladugården. Jag är, som ni säkert förstått, svag för det slitna och det övergivna. Jag är faktiskt rätt nöjd med den bilden.
Och att fotografera. Det är något jag tycker om, även om jag inte är virtuos, utan snarare novis. Men det hindrar inte att det är rolig sysselsättning, och en källa till motion när man beger sig ut på Promenad med kamera.
Jag minns när jag började fotografera som barn. Jag hade mitt eget lilla mörkrum i garderoben i köket. Framkallningsvätskorna som skvalpade i skålarna, har lämnat spår som fortfarande finns kvar. Jag kopierade bilder, efter att ha belyst negativ och fotopapper under kökslampan. Det var mörkt därinne, men jag hade målat en ficklampa med rött för att få en belysning som inte skulle skada fotoemulsionen. Det var primitivt, men så var jag knappast mer än 13-14 år och gillade att experimentera. Fotograferade gjorde jag med pappas gamla lådkamera från sent 40-tal.