Ung och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.
Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.
Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!
Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).
Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.