Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.
Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.
Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.
Jättebra!
Asymetrisk fönstersättning… Huset är fan fint. Och den eken!Industrimilljöer finns det inte många kvar av i Stockholm, slakthusområdet är också det hotat. Det vore en förlust att mista detta hus, inte den största förlusten för Stockholm genom tiderna, men likväl en (onödig) förlust.
Bilderna är jättebra!
Jag är dock inte säker på att det skall rivas, men det verkar troligt att det blir så när Norra Djurgårdsstaden börjar bli färdigbyggd och mer mark krävs. Man skulle lätt kunna bygga bostäder i det vackra huset och riva den bortre delen, plåtskjulet med PrisXtra. Man skulle också kunna ta bort det fula utanpåliggande trapphus som byggts på (80-tal?).
Nu rivet!
Nej inte riktigt! En våning kvar.
OK, om man ska vara noga. Men det fina entrépartiet med de högeligen eleganta smidesräckena är i alla fall putz weg. Förvånade mig litet att du inte kommenterade dem, konstruktionen är (var) både udda och elegant! Syns på sista bilden.