Just nu råder det som bekant hausse på heminredningsmarknaden. Även om ämnet knappast är nytt, har antalet tidningar i denna lukrativa genre ökat i en ofattbar takt under de senaste 10 åren.
Synpunkter på hur våra hem inreds är dock inget nytt, det verkar tvärtom ha diskuterats flitigt genom åren. Redan på 1840-talet yttrade, enligt August Blanche, gamla fru Strandlund vid Gumshornet de beska orden ”Ack herr kyrkoherde! Den fattige lever som den rike och borgaren som en prins. Kanske inte en bit bröd att sticka i mun, men innanfönster skall det vara och mattor gudbevars.” 1800-talets industrialisering gav borgerskapet ett ordentligt uppsving som resulterade i en verklig konsumtionsfest. En uppsjö av mer eller mindre användbara attiraljer uppfanns i en hast och blev snabbt populära för att befästa den ökade rikedomen. Kaktänger, emmor, förmakspalmer och maskinknuta mattor blev begärliga varor, framförallt under decenniets sista hälft. Fru Strandlund, som motsatte sig all typ av flärd, spådde att detta kommer att ta en ände med förskräckelse: ”Ack, herr kyrkoherde! det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen. Lyx och flärd drar nog försorg därom”.
I början av 1900-talet, närmare bestämt 1903, skrev Hedvig af Petersens i ett nummer av Idun om fru Maria Bennichs och hennes mans hem vid Regeringsgatan i Stockholm. ”I dessa tider, då bildade människor bo som barbarer och som barbarer handskas icke endast med sina egna ägodelar utan också med dem, som tillhöra hela vårt folk, nutid och framtid, är ett vackert hem en sällsynt och svårförvärfvad gåfva, som bör noga skärskådas och mycket prisas” utgjuter sig af Petersens. Makarna Bennichs våning var nämligen inredd enligt de nya riktlinjer som kom att dominera 1900-talets första år och som verkligen klippte alla band med 1880-90-talens överlastade interiörer. I hemmet vid Regeringsgatan var snickerierna vitmålade och den annars så mörka salen glatt gulmålad. Huruvida fru Bennich tagit intryck av Carl Larssons Ett hem från 1899 förtäljer inte historien, men däremot är det bara att konstatera att både denna volym och Ellen Keys Skönhet för alla som kom året innan, gjorde mycket för att förändra inredningsidealen, även om de lägre klasserna var fortsatt förtjusta i mörka och tunga möbler som genom riktig dekorering hade ett dyrbart utseende.
1928 kom Bonniers Veckotidnings Lexikon för etikett och god ton och under uppslagsordet Hem finns en text som jag citerar i sin helhet. “Fina möbler och en dyrbar husinredning, skapar ej ett hem, men där takt och god ton besjäla hemmets innebyggare, kan man tala om såväl ett fint hem som ett gott hem. Där smakriktningen ledes av kulturkänsla och belevenhet, visa sig dessa egenskaper även i de döda ting, som bildar den yttre stommen till ett hem. […] – I ett hem , där allt gammalt pietetslöst ställes undan för nytt och modernt eller modernt antikt, och erkända mästares konstverk få vandra till vinden, medan obegripliga moderniteter hängas på väggarna, blir intrycket utställningslokal. Kall och hemlös verkar även en boning, där varje form av arbete sorgfälligt döljes, för att det skall se fint ut.”
Etikettbokens målgrupp var som ni förstår de högre samhällsklasserna, ty det var knappast många arbetare förunnat att gömma undan erkända mästares konstverk på vinden. Dessbättre har texten faktiskt en del att säga även vår tid. När nu inredningsidealet till stor del styrs av vår önskan att höja värdet på våra hem, finns det skäl att påminna om att det en gång fanns en tid när personlighet och arvegods hörde till de detaljer som inte saknade relevans när ett nytt hem skulle inredas. Det var en tid när möbler vara dyrbara, även om de kom från HSB eller KF.
Dagens inredningsideal präglas också av det personliga, vilket uttrycks genom en stilfull men standardiserad blandning av nytt och gammalt, gärna danskt och inte äldre än 50-tal, om det inte rör sig om verkliga antikviteter, allt inramat av kritvita väggar . Golven bör vitpigmenteras eller mörkbetsas, ty naturligt patinerat trä antar lätt en konjaksartad ton som minner om ordinära golv. Tavlor och speglar placeras gärna på golvet och gardiner likväl som blommande krukväxter i granna färger bör reduceras till ett minimum. Resultatet av dessa ansträngningar blir naturligtvis tämligen likartat och verkar, för att citera BVT, utställningslokal.
Idag, när klassklyftorna är mindre och nästan alla kan köpa nytt tack vare lågpristillverkningen i utvecklingsländerna, är det inte svårt att följa med i trenderna. För en överkomlig slant kan man, inbegripet ett och annat besök på IKEA, skapa sig ett hem som liknar alla andras. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Maj Sterner skulle ha tyckt om denna utveckling, när hon 1927 i Svenska hem i ord och i bilder formulerar sig ”Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.”