På Furusundsgatan 15 står en fastighet från 1938 som behandlats lite si och så genom åren. Det är i grund och botten ett fint hus med många små lägenheter av olika fason. Planen är inte symmetrisk utan alla åtta lägenheter som finns per våningsplan är olika.
Åren gick och det var dags för reparation och underhåll. Någon gång på 60-70-talen byttes de ursprungliga vridfönstren ut mot nya som monterades i befintlig karm. Det blev inte så lyckat och glasytan minskade markant. 1988 var det dags för en ny renovering och då byttes balkongerna ut och burspråken tilläggsisolerades. Om det var i den vevan som fasaden försågs med grov puts skall jag låta vara osagt. På 30-talet var spritputs inte så vanligt, slät kalkputs eller terrasit var det absolut vanligaste.
Som av en slup bevarade man dock porten och den tillsammans med balkongdörrarna och de små fönstren i burspråken var vad som återstod av den ursprungliga fasaden. Balkongdörrarna var helt glasade och väldigt fina.
I sommar har huset renoverats på nytt. De trista balkongerna har man låtit sitta kvar men fönstren har bytts ut. Bytet var välkommet, men tyvärr har de nya fönstren en annan konstruktion än de ursprungliga och så är de klädda i lackerad metall som inte direkt går att underhålla utan sakta men säkert tappar glans och lyster. Även de ursprungliga fönstren och balkongdörrarna byttes ut, vilket var synd. Det hade varit bättre att bara byta de redan utbytta och då mot vridfönster av perspektivtyp likt de ursprungliga.
Porten har också bytts ut mot en av standardmodell av ”fukistyp”. Den ser helt OK ut, men är långtifrån lika fin som den ursprungliga hade kunnat bli om man förkromat om den. En ny port kan aldrig bli lika värdefull som en ursprunglig, det borde fler fastighetsägare inse.
Slutresultatet av den senaste tidens renoveringar är inte så lyckat. Framförallt är det de nya fönstren med lackerade metallbågar och livlösa floatglas som drar ner helhetsintrycket. Det är precis så här som man inte skall behandla gamla 30-talshus.