Julhelgens köld är tämligen sträng. I morse hade kvicksilvret sjunkit till -26 grader och det kändes svalt även inomhus. Det är verkligen nödvändigt att elda både morgon och kväll om värmen skall bestå.
Julaftonen var ohyggligt vacker. Redan vid halv elva lyste solen på trädtopparna och himlen var så behagligt ljusblå att endast de lätta sommarmolnen saknades. När sedan skymningen började fall behöll himlen sin lätta, ljusa färg precis som om det varit en ljus aprilkväll
I kyrkstaden, likväl som på övriga platser, låg ett luftigt snötäcke. Julen blev trots allt vit, och även om det knappast är några större mängder som fallit är det dock riktigt vackert. Kyrkstugorna låg dock öde och tomma och på fjärden hade både is och snö lagt sig.
Jag har läst Charlotte Löwensköld. En av de första böcker av Selma Lagerlöfs hand som jag läste var trilogin om den Löwensköldska ringen och jag minns att jag tyckte mycket om den. När jag började läsa om de tre böckerna insåg jag att jag glömt i det närmsta allt.
Charlotte Löwensköld hör verkligen till Lagerlöfs allra bästa böcker, det är verkligen helt fantastisk. Språket är lätt och luftigt, ja det är sommarnattens leende som ger liv åt textraderna om den fagra pastorsadjunkten och en fattig adelsfröken i Korskyrka prostgård. En organistfru, vars moder tjänat Löwensköldarna på Hedeby, fattar också tycke för den unge adjunkten och deras kärlekshistoria får ett brått slut. En bättre roman kan man knappast läsa en kall decemberdag när frosten kryper upp på fönsterrutorna.