Det blir lätt superlativ på superlativ när jag skriver om jazz. Inte så konstigt, ty jag väljer bara ut de plattor som jag tycker är riktigt bra. En av de allra bästa jag hört på ett ta är Helen Merrills debut som släpptes på Mercurys jazzetikett EmArcy 1954.
Det första spår jag hörde var Yesterdays, ty jag råkade spela b-sidan först. Vilken underbara inspelning! Den inledande trumpeten, Merrills fantastiska röst. Den blev genast min absoluta favorit, precis som Don’t explain och What’s new.
Albumet arrangerades av Quincy Joes och jag tror att man kan säga att det är Clifford Brown som leder musikerna. Detta är verkligen en jazzplatta där både vokalist och musiker håller hög klass. Ofta är det antingen eller, men då och då träffar man på vokalister som får förmånen att sjunga till riktigt fina mindre orkestrar och då är förutsättning de bästa.