Drygt 10 grader en solig kväll i mitten av juni! Jag hade nästan behövt handskar när jag cyklade på kvällskvisten i det vackra ljuset. Ängarna står dock gröna och den nysådda grödan har redan börjat spira. Det doftar starkt av syren och blommar gör det i både trägård och vägren. De vackra och lantligt skira åkerbärsblommorna blir dock färre för var år som går.
Jag cyklar iväg längs med grusvägen. Passerar grannens kallblod som betar i en hage. kanske kan dessa hästar råda bot på slyn som mer om mer tar över de magra åkrar som inte brukats på 50 år eller kanske lite mer. Så vackert det vore! Inte vill jag att skogen skall växa sig tät där ljus och luft brett ut sig.
Ute på skiftet står ladorna i stram givakt i solgasset. Där växte förra året korn, men i år är det vallen som brer ut sig.
Strax är skogen där, men nu har det glesnat mellan furorna och är mycket vackert. Förra veckan gjordes där en gallring och nustår stammarna raka, mer son solitärer än hoptränga i en någon sorts demi monde. Strax öppnar det dock upp sig igen och ytterligare några åkrar är i sikte.
Jag tar in på en smal väg som ser ut att gå rakt in i skogen som på nytt har tagit vid. Strax brer emellertid markerna ut sig än en gång, men först ett par gamla byggnader som stått tomma i många, många år. Här bodde bönderna när de bärgade höet på sina utskiften.
Det friskar i, det är inte varmt, och jag vänder cykeln och beger mig hem.