Förra sommaren föll det sig så att jag kom in på kyrkogården. Det gör jag visserligen då och då, men denna gång kunde jag inte slita mig och började gå runt bland gravarna. Passerade den äldsta delen, gick över till den lite nyare och hamnade slutligen vid den nyaste delen. Visserligen finns det ytterligare avdelningar, men där ligger inga av mina släktingar.
Där var de, alla jag känt som barn och som ung. Grannar och släktingar. Farbror Ivar och tant Anna, farbror Martin (som bara drack Cirkelkaffe) och tant Ingrid (både glad och pratglad), min mormor och min morfar (som jag aldrig träffat). I en annan grav låg Blind-Ebba, ja hon kallades så för att hon var i det närmaste blind och detta hände sig på en tiden när man inte var så nogräknad i hur man benämnde folk. I en annan grav fann jag tant Valborg (alltid i turban när hon gick bort) och farbror Anselm (som yttrade ”man saknar endast det sprakande norrskenet” när han för en gång skull var på turistresa söderut).
Jag fann moster Ebba som var min mormors syster. Livlig, humor och mycket pratsam och dessutom ack så religiös. Det märkte man dock inte så mycket av, förutom hennes man, farbror Kalle (”han heter faktisk Karl” som hon brukade säga), som inte fick besöka biografen. Men tiden går och så småningom visades filmerna på tv. Var tid har sina faror.
På kyrkogården ligger också min pappas två systrar som dog som yrket unga, en av dem var i princip nästan nyfödd. Sorgligt, men ack så vanligt in på 40-talet. Undrar hur farmor kände denna förlust under resten av sitt liv. Hon verkade vara den typen som funderade så det satte nog rejäla spår inom henne. Hon dog när jag var liten och jag minns henne bara som gammal och sjuk.