Passionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.
Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra fanns det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.
Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.
Jag började läsa på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) men lyckades aldrig avsluta den. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.
Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.