När 1959 års bilmodeller från de tre stora (GM, FoMoCo och Chrysler) presenterades på höstkanten 1958 stod det klart att även lågprismodellerna med råge passerat fem meters längd. Storsäljaren och budgetbilen Chevrolet var t.ex 5,36 meter lång och 2 meter bred. Knappast kompakt på något sätt. Tidigare hade de billigare bilmärkena haft mindre karosser, men den tiden var nu förbi och därför stod det klart att något måste göras. På hösten1959 presenterades tre nya kompaktbilar. Särdeles små var de ej, men med ungefär 4,7 meters längd och 1,8 meters bredd, var de åtminstone åtskilligt mindre än de ordinära modellerna.
Ford Falcon och Chevrolet Corvair (som fick Ralph Nader att skriva boken Unsafe at any speed) var FoMoCo:s och GM:s respektive kompaktmodeller. Den 26:e oktober visade Chryslerkoncernen sitt bidrag som fått namnet Valiant. Under det första modellåret var Valianten en fristående modell, men året därpå blev den införlivad i Plymouths flora och fick en syskonmodell i form av Dodge Lancer.
På bilden ovan ses en Valiant Signet 200 som var en lyxmodell av den i grundutförande rätt spartanska Valianten. Förutom en lyxigare inredning med separata stolar, svartlackad grill och några andra kromdetaljer, var modellen en tvådörrars hardtop, en karrosstyp som som var mycket populär då den gav den tristaste bilmodell ett sportigare utseende. Här en bild på en Valiant från den första generationen (1960-62), här en annons för Signet 200 från tidigt 60-tal.
Valiantens motor var den slitstarka och pålitliga Slant 6 (läs mer och lyssna på motorljudet!), en sexcyindrig motor som lutades 30 grader när den monterades i motorrummet. Växellådan var antingen en treväxlad manuell låda eller automaten Torqueflite som hade tryckknappsmanövrering, en finess som var unik för Chryslerkoncernens bilar. Huruvida detta verkligen var en praktisk lösning kan diskuteras.
Valianten användes år 1964 som grund för en ny modell: Barracuda, som blev mycket populär. Personligen är jag dock inte speciellt förtjust i dessa tidiga 60-talskompakter. I ärlighetens namn finner jag kompakta amerikanska bilar tämligen ointressanta, utom ur ett historiskt perspektiv.
