Jag är som bekant barnsligt förtjust i Karlavägen och Carl Wilhelm Scheele så därför ligger denna bild av Floras kulle mig varmt och hjärtat. Ser ni de underbara träden vars jätteblad blir osynliga om natten, men då ritar istället billyktornas röda sken linjer i mörkret. Där uppe på höjden är det vanligtvis ganska tyst, men i fjärran hörs sus och dus från trakterna kring Stureplan.
Champagnedrömmar, flöto i strömmar… Vad beskriver väl bättre känslan av storstadsnatt än denna vackra sång?
När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand
Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tunn och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.