Växterna i rubriken låter kanske inte helt bekanta men det gör säkert dessa namn: Saintpaulia, Azalea, Krysantemum, Cyklamen, Fuchsia och Hibiscus. Att Saintpaulian kallades Usambaraviol är inte så konstigt ty de hittades av några nunnor i Usambarabergen i början av 1890-talet. Nog tycker jag att det namnen är snäppet vackrare än dagen som också är det internationella namnet.
Dagens krukväxter är ofta mycket kompakta. Orsaken till detta stavas retarderingsmedel eller något i en stilen. Det kan ta över ett år innan en nyinköpt krukväxt växter som Vår Herre tänkt sig så det gäller att ha tålamod!
Fjällrosen, Azalean, har en släkting som växer i vår svenska fjällvärld och det är Lapsk alpros som mig veterligt inte odlas i trädgårdarna. Precis som Azalean hör den till Rhododendronsläktet men till skillnad från sin något känsligare släkting klarar den sig i strängt klimat. Hur länge Fjällros användes som beteckning på den krukodlade Azalean vet jag inte, men namnet är fint och har en inhemsk exotisk klang.
Vinterastern, Krysantemum, måste ha hört till de vanligaste krukväxterna under andra halvan av 1900-talet. Hur det kommer ig att den en gång kallades för Vinteraster vet jag inte, men kanske för att den liknar den i trädgården vanliga höstastern.
Alpviol! Ett fantastiskt namn på en fantastisk växt! Dagens Cyklamen är dock ofta lite väl plastik, men de miniatyrplantor som finns tycker jag bättre om Jag har haft ensådan i många år och det blommar 2-3 gånger per år utan knot och är mycket stilig. Dessutom doftar den mycket gott, omän svagt.
Fuchsian är en mycket praktiskt krukväxt. Under den ljusa årstiden blommar den överdådigt och under vintern kan man ställa undan den i ett kallskafferi (förutsatt att det inte blir minusgrader där). I början av mars tar man fram den, beskär den hård, och i början av maj har man en fantastisk planta som är full av blommor. Precis likadant kan man behandla vanliga pelargoner. Mycket praktiskt, ty man slipper skräpiga plantor på fönsterbänken.
Den Kinesiska ibisrosen hör onekligen till hemmets vackraste krukväxter. Har man gott om plats kan man låta den växa till sig med endast lättare toppning, i annat fall får man skära ned den åtskillig varje vår. När man skär ner den kommer den efter ett par veckor nya blad och grenar överallt där det tidigare har funnits ett blad. Resultatet blir en frodig planta. Låter man den växa mer fritt, får man en buske som kan anta ordentliga dimensioner. Vacker är den i vilket fall. En av mina har fått en gren där blommorna är aprikosfärgade, trots att övriga är rödarosa. Det är en intressant planta!