Detta elände till lada! Inte nog med att den sjunkit samman, den hade dessutom börjat förvandlas till mull. Ladan är inte timrad utan istället är den uppförd på en syllring bestående av fyra rejäla stockar. Från syllringen reser sig de fyra hörnstolparna som i sin tur stödjs av smöckrare stolpar. Detta ramverk har sedan klätts med plank. Av syllringen fanns inte mycket kvar, ca 3-4 meter totalt. Resten hade hel gått upp i rök, så också 1-2 decimeter av ena hörnen med panel och allt. Så går det när en lada får stå och sjunka ned i myllan utan att någon ser till den.
För att få fason på den grävde jag bort mycket jord och där den var som mest skadad ett dike på 3 decimeters djup. Sedan brädslog jag den nedre delen och fick på så sätt en ny ram som håller samman byggnaden. Vid det ena hörnen fick jag skarva nedåt för att återfå den förlorade höjden. Jag lyfte också ladan i mitten innan jag fixerade plankorna för att på så sätt ge den den rätta formen.
Efter att ha lyft ladan och placerat den på lecablock (två på varandra och på vissa ställen har jag ”pålat” under pga lerjord som inte bär) återfick den sina rtta linjer. Om ni studerar bilderna ovan ser ni skillnaden främst på taklinjen.
Panelen spikade jag sedan fast från insidan i de nya brädorna och sedan gjorde jag ytterligare förstärkningar på insidan. Den gamla luckan gick att använda, men den krävde ny infästning. Den ursprungliga var intressant, ty den skena som luckan glider i var lång, och täcker 2/3 av väggen. På så sätt kan man skjuta undan luckan från öppningen utan att behöva ta ner den, istället sitter den kvar på väggen, men bredvid öppningen. Det går nog att förstå av bilden ovan.