Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor är den kärlek, nåd och sanning som i Jesus hjärta bor tänker Bonn-Karl, ty dessa ord har han hört sjungas i bönhuset i grannbyn. Denna pärleport! Vem vill inte träda in genom dess med pärlemor smyckade valv? Åh, hur saligt vore inte det!
Bonn-Karl känner sig allt en smula osäker på hur detta rent praktiskt skall gå till. Predikanten, varm och uppeldad vid sin tramporgel, gav inte exakta instruktioner.
I en gammal övergiven lada ligger dock ett långt paternosterband som en gång tjänstgjort vid ett tröskverk som sedan länge gått i pension och sakta förmultnat i en skogsbacke. De rostiga skoporna är stramt uppradade på den tjocka remmen. Bonn-Karl tar det tunga bandet och lägger det om sin hals. Himlen måste nu var nära, tänker han och läser andaktsfullt ur katekesen.
Åh, denna okristliga fadäs! En katolsk symbol i vårt lutherska landskap där tallens raka friska stammar likt palmer vajar på kalhygget.
Livlös ligger Bonn-Karl på ladans utslitna golv när morgonen sakta anas och en ny dag anas.