Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.
1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.
Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.
Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.