Iris och Löjtnantshjärta, kan man tänka sig en vackrare titel? Olle Hedbergs roman från 1934 filmatiserades 1946 av Alf Sjöberg med Mai Zetterling och Alf Kjellin i huvudrollerna som Iris Mattsson och Robert Motander. Fotot stod Gösta Roosling för, mannen som gjorde många vackra bilder för SF-journalens räkning.
Den åldrade och levnadsglada fru Asp, som gärna värmer sig med en konjak till frukost, bebor en charmerande våning vid Norr Mälarstrand. Hennes hembiträde, Iris Mattsson, är en charmerande fröken i 20-årsåldern som sköter sin husmor med största omsorger.
Familjen Motander, med patriarken Oscar i spetsen, är genom giftermål släkt med frus Asp. Sonen Baltzar är en rätt förskräcklig man som närmar sig de 40. Hans fru Greta är en förtjusande varelse som har ett mycket gott öga till makens bror, fänrik Robert Motander.
Efter en middag hos fru Asp, bjuder Robert Iris på bio och en kärlekshistoria är med ens under uppsegling. Iris gör sig inga illusioner, sin ungdom till trots har hon redan träffat många män som svikit det enkla, men mycket förtjusande lilla hembiträdet.
Den familj Motander som Hedberg målar upp är nästan grotesk. Systern Mary är mer eller mindre galen och hennes man är både hunsad och tämligen obegåvad. Fru Asp, som kommit sig upp via äktenskap, är det dock lättare att känna sympati för. Kanske är det på grund av hennes rädsla för sjukdom och död, och viljan att roa sig till slutet, som gör henne mänsklig.
De avslutande kapitlen hör absolut till bokens bästa. Den vidrige Baltzar står i så stark kontrast till den sunda Iris att man verkligen ryser. Hur utnyttjar han inte det tragiska dödsfallet för att plåga sin hustru!
Jag tycker mycket om slutet och hur livet går vidare enligt beprövat mönster. Vissa har vunnit på det som passerat, andra har förlorat.