Under Harry Scheins tid vid SFI producerades en film som vållade ett visst rabalder, Roy Anderssons och Bo Widerbergs Den vita sporten. Filmen är en dokumentär som skildrar demonstrationerna vid Davis Cup-matchen mellan Sverige och dåvarande Rhodesia. Bråket orsakades av att Sverige spelade mot det svarta Rhodesia som styrdes av en vit illegal regim. Filmens namn syftar alltså inte bara på de vita kläder som oftast brukas.
Som om inte dessa demonstrationer var nog, filmens tillkomst orsakade dessutom ett rejält rabalder då meningsskiljaktigheter uppstod mellan filmens regissörer och SFI-chefen Harry Schein. Harry kallades fascist av Widerberg i DN och Andersson stal filmens negativ. (Läs mer i Harry Scheins memoarer Schein, Bonniers 1980)
På bilden har vi fru Ebba Bonde, född Wallenberg, spelandes tennis någon gång på 20-talet. Observera skorna!
Om jag inte missminner mig drabbade Harry Schein och Olof Palme samman i Kungliga tennishallen så sent som på den ödesdigra februarilördagens morgon -86. (Vad nu det hade med saken att göra…)
Ebba Bondes söta lågskor ser ut att sakna stötdämpande funktion. Därtill intar hon en betänkligt smal benställning, som ska kosta henne många dyra tiondels sekunder vid anlöpningen mot bollreturen. Men vilken vacker träracket, med natursträngar förstås!
Finns Den vita sporten tillgänglig på dvd eller så?
Till de biografier som jag verkligen skulle vilja läsa hör Ebba Bondes. Tyvärr finns mycket litet skrivet. Hon var född Wallenberg, men gifte sig Bonde och bodde på Hörningsholm, ett slott som restaurerades på 10-20-talet av tidens mest framstående. Badrummet, som fortfarande finns kvar, var otroligt vackert. När hon lät skilja sig, flyttade hon in i en takvåning vid Östrmalmstorg som slog det mesta. Hur hon dog vet jag ej, men hon lär ha dött någon gång på 50-talet, bortglömd och sjuklig.I sin glans dagar var hon känd för sin elegans, sin skönhet och sitt vilda leverne, samt sin aptit på karlar. Spela tennis vet jag dock inte om det verkligen var hennes grej, annat än i rent dekorativt syfte.
Läs detta roliga och intressanta inlägg om grevinnan på Hörningsholm: http://hellbom.wordpress.com/2008/01/03/povel-ebba-morfar-och-anarkisten/
Jag vet inte om filmen finns, jag har helelr inte sett den.
Widerberg och Andersson var inte filmens enda upphovsmän. De var bara två i ett kollektiv på 13 personer som kallade sig Grupp 13. Svensk Filmdatabas benämner dom inte ens som regissörer, utan som filmens fotografer. Widerberg kritiserades dock av sina kamrater för att ha behandlat den som sitt eget verk, något han i sin tur skyllde på media. Efteråt var han emellertid inte nöjd med det kollektiva arbetet, utan stod fast vid att film bör ha 1 ledare.
Vilken soppa. Det låter typiskt 60-talet det där. Det var så länge sedan jag läste Scheins memoarer (för övrigt en intressant bok!) att jag inte minns hur han uttrycker det hela.
Det står en hel del matnyttigt i Mårten Blomkvists Widerberg-biografi ”Höggradigt jävla excentrisk”, som jag varmt rekommenderar. Schein verkar ha tagit fascistsmockan hårt, men som Blomkvist sammanfattar det: ”Fascistanklagelsen satt löst i hölstret i dessa tider”.
”Den vita sporten” såg jag på Cinemateket så sent som i oktober och tyckte den var bra. Många har nog glömt att den vann guldbagge för bästa film.