Det är inte lätt att modeblogga, men nu gör jag ett nytt försök.
I lördags var jag på Bons 10-årsfest och det om något borde väl passa i denna avdelning. Festen hölls i Villa Ludvigsberg som är en mycket pampig liten sak vid Skinnarviksberget och Münchenbryggeriet. Som enda hemsamarit på tillställningen, tar jag mig friheten att rapportera därifrån. Redan utanför var det fullt av uppklädda människor som i ärlighetens namn såg lite trista ut vilket förmodligen mest berodde på att de tagit i lite för mycket. Jag föredrar folk som ger fan i hur de ser ut och bara är (under förutsättning att de är hela och rena och har någon form av smak). Själv var jag jobbklädd men hade till min lycka en snygg halsduk som mamma vävt. Den fick hänga med in. Min skepparkavaj som måste kemas pga fläckar från tunnbrödsrullar hängde jag dock av.
Den inledande salongen var en mycket stiligt gemak med fantastisk stuckatur. kakelugnen var inte i kakel utan i vit marmor. Till vänster låg en generös matsal med vackra snickerier i ädlare träslag samt mörkgrön majolikakakelugn. Till höger ett fint kabinett och i mitten stod ett stort bord med frukt och konfekt, främst chokladtryfflar. Där fanns även vin. Alla rum var som gjorda för personer som var på en ”liquid diet”.
I rokokosalongen stod en liten flygel och på den spelade GBS strax efter tio. Bilden ovan tog jag helt själv, men den blev inte så bra. Det är svårt att balansera vinglas och iPhone. Jag hade verkligen önskat att jag haft min kamera med. Framträdandet var mycket bra! GBS satt spikrak i ryggen och såg ut att rida damsadel. Hot!
En trappa upp låg ett trevligt och ombonat tornrum med öppen spis i någon slags nationalromantisk stil. Rummet, med tillhörande gemak, hade apterats till artistlounge och VIP-avdelning. I en brun skinnsoffa vräkte sig några modemänniskor och lät sig villigt fotograferas. Jag gick ytterligare en trappa upp och hamnade i ett runt rum som likt en glasveranda släppte in den vackra Stockholmsnatten. Ytterligare en trappa upp längs med en knarrande ektrappa, fann jag mig ute på en takterrass som påminde om ett lusthus. Mittemot glimmade stadshuset och en ljum vårvind svepte fram Jag satte mig med på trätrallen och lyssnade på ljuden och njöt av utsikten. Med ens hördes ljudet av krossat glas. Det var vinden som svept det med sig. Lite senare stod jag återigen där uppe, men då var jag inte ensam. En fotograf fotade Johan Lindeberg och Micke Schiller som sprutade champagne. Jag blev naturligtvis blöt.