Om jag inte minns fel fick Borgward Isabella smeknamnet ”Hon dansade en sommar”. Antagligen var det rosten som var upphovet till detta trista epitet. Jag drar mig också till minnes att någon modell av antingen Ford eller Opel fick smeknamnet ”Gevalia” för att den var så lättrostad. Men så var det på femtiotalet, trots att plåten var tjock. Orsaken var naturligtvis att man inte rostskyddsbehandlade karosserna i någon större utsträckning. Dessutom tänkte man inte riktigt till när man konstruerade karosserna med påföljd att det fanns gott om veck och fickor där smuts kunde fastna. den blöta smutsen gjorde att rosten mådde som en prins, och vips var det hål i torpedväggen eller i framskärmarna, antingen vid framljusen eller i bakre nederkant.
Borgward Isabella var en riktigt populär bil som dessutom var snygg. Motorn var på 1,5 liter och gav 65-75 hästkrafter vilket får anses som helt riktigt bra. Växellådan var fyrväxlad och karossen rymlig. Den kostade mer än en Opel Rekord, men var betydligt billigare än Mercedes instegsmodell 180.
Redan i sitt grundutförande var Isabellan en vacker bil, men allra vackrast var dock den tjusiga tvåsitsiga kupén som ni ser på bilden ovan.
Så läckert strömlinjeformad (det är väl ett fint ord?!
Varför gör ingen så vackra bilar numera?
Jag ät rätt säker på att det var en Opelmodell som kallades Gevalia.
Det är ett mycket fint ord! JAg skulle bra gärna vilja ha en sådan bil. Den lär väl inte vara någon racer, men förbannat snygg är den dock.
Då var det Opel Rekord, den sålde ju som smör i solsken. 50-talsmodellerna är mycket snygga och trevliga. mamma hade en -57 för ett par år sedan som jag tyckte mycket om. Bränslesnål var den också. Men inte upprostad.
Ja för den som inte hade råd med Studebaker Hawk Coupe så var nog Borgward Isabella Coupe ett helt OK alternativ.