Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:
Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.
Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell
Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.
1/3 av all konst som skapats skulle inte finnas, om det inte vore för obesvarad kärlek, och vår oförmåga att hantera denna.
Om schlagertexter i allmänhet:
Jämfört med dagens melodifestivals-texter har vilken som helst svensk schlagertext från 30- eller 40-talet en poetisk sprängkraft av nästan gammaltestamentliga proportioner: ”Högt i skyn skola svalorna flyga, ty det kommer, det kommer en vår!” They don’t make them like that anymore…
Jag håller helt med herrar Rävjägare och Rude!
Fint det där med ”fölle” ….
”En enda droppe salt”. Mycket vackert.