1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).
Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.
Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.
Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.
Apropå det, har du läst Jag och min son? Den är fantastisk. Den skummande vreden! Den är förstås skriven i extrem affekt, men jag tycker ändå att den är väldigt effektiv och gripande.
Det har jag! Aldrig har jag känt en mer skummande vrede. Det är en hemsk bok på många sätt, men mycket gripande och välskriven.
Svenska raslagar?
Raslagarna i sydafrika. Vita människor fick inte ha sex med svarta. Antar att man blev fängslad eller dödad.