Detta praktbygge anno 1941 ligger byggmästare Nils Nessen bakom. Nessen ligger också bakom det flotta funkishuset vid Karlaplan och Anders Tengboms hyrespalats i korsningen Östermalmsgatan/Floragatan. vad jag förstått, stod Nessen ofta för högkvalitativa byggnader ämnade åt en mer kapitalstark publik.
Gärdesgården var ett kollektivhus som vände sig till pensionärer, förvärvsarbetande och ensamstående. Naturligtvis fanns här matsal för de boende (som förband sig att köpa 20 middagar i månaden), städerskor, tvättinrättning samt en magnifik sällskapsvåning högst upp med solterrass och tekök. Mathissar transporterade på beställning upp hyresgästernas mat till respektive våningsplan. Via lokaltelefon kommunicerade de boende med husfru, samt mjölk- och brödbutik.
Planlösningar hittar ni här.
Husets absoluta clou är Rolf Engströmmers entré och foyer. Har ni sett något vackrare? Så sparsmakat, men samtidigt både exklusivt och tilltalande. Och nästan sakralt. Trappräckets smide går igen i de franska fönstrens galler (och numera även i de klumpigt uppsatta balkonger utmed Erik Dahlbergsgatan).
Arkitekt för huset var Olle Zetterberg. Elias Svedberg och Sven-Erik Skawonius ritade matsalen och restaurang Grenadjären (som syns på bilden ovan). Tyvärr tror jag inget av de ursprungliga inredningarna (matsal, restaurang och toppvåningens sällskapsrum) finns kvar. En senare inredd restauranginredning i bottenvåningen (50-tal?) revs ut för ett antal år sedan. Synd, ty den var helt intakt.
Tekniskt var huset modernt med extra isolering av ABT-plattor och treglasfönster. Fönstren hade tre glasade bågar och var inte som idag är brukligt försedda med ett enkelglas samt två glasrutor med ett gasskikt emellan.
Idag är huset bostadsrätter och de små enkel- och dubbelrummen taffligt hopslagna till ordinära lägenheter. Gatufasaden har försetts med tämligen fula balkonger – viljan att göra dem vackra fans, men utförandet är klumpigt och de är för djupa. Det är synd på ett en gång så vackert och påkostat hus.
Det var bättre förr – om man hade råd … Tänk om nutidens stressade människor kunde få sådan service, det skulle nog många uppskatta. Och arbetstillfällen blev det. Affärsidé, hallå, någon? Detta är ju långt ifrån kollektivhus där invånarna måste åta sig att laga middag åt X antal personer med jämna mellanrum.
Trappan/foyern är verkligen sakral!
Där slog du huvudet på spiken: ”om man hade råd”. Det är märkligt att den där kollektivhusidén aldrig slagit på allvar. Det fanns ju rätt många kåkar runt om i stan och även i Hässelby (Hässelby familjehotell som jag skrivit om tidigare – klicka på Kollektivhus-taggen längst ned i inlägget). På delar av Engelbrektsskolans skolgård på Östermalm byggs snart några nya kåkar och de kommer, vad jag förstått, ha viss service som vänder sig till bostadsrättsinnehavarna.
Synd, så synd. Förstod först inte vilket hus det här var, men nu vet jag.
Du har inte möjligtvis någon Britt Damberg-platta?
Det är inte riktigt lika snyggt idag tyvärr.
Britt Damberg? Nä. Men jag vet att vi fick en singel till fiket som jag hade, Hälsa Mikael från mig. den försvann dock och var dessutom väldigt repig. Vadan denna Damberg-vurm?
Nej jag hörde bara en låt i det där nya programmet ”pop och politik” som var väldigt bra. Får bege mig till vasastan eller nåt.
Hennes skivor är skitdyra. Hon gjorde få och har någon slags kultstatus.
Längst inne på restaurang Conton, som nu ligger i huset, finns en fin kakelmålning bevarad, tyvärr omgiven av en märklig ram (gissningsvis av senare datum, osäker) som nog är det enda som är sig likt i matsalen.
Kul att läsa här, eftersom jag börjar gissa att vi bor i samma område!
Förresten, vad tyckte du om balkong- och fasadrenoveringen på punkthuset på smedsis bredvid ICA (det man ser om man tittar vänster vid de famösa tunnelbanehissarna)? Tycjte ändå att det blev helt okej.
Jag har aldrig varit inne i restaurangen, men borde gå dit om inte annat för att studera kakelmålningen. Blev så arg då de rev ut den gamla fina inredningen. Oftast verkar det vara rätt tomt på Canton så det kan knappast gå särdeles bra.
Det vita punkthuset? Det blev mycket bra! Några små detaljer som inte är helt perfekt, t.ex. infästningarna i balkongplattan som är en anings klumpiga och fastskruvade. På det stora hela är det dock en prydnad.
Ja, precis, det vita. Fint hus. Inte minst framifrån mednden lilla rondellen ochnklockan ovanför porten.
Canton är ingen höjdare, men ganska billigt. De flesta tar med sig maten, tror jag. Dock är ägarna ganska sköna typer. Vill du testa att äta där skulle jag föreslå rätterna med anka och att bläddra i menyn tills du kommer till ”specialmenyn”, där det är lite mer autentisk mat.
Ja, klockan och rondellen är pärlor! Tyvärr minns jag att trapphusets snickerier, som jag antar varit i ädlare träslag, målats över i någon rosalila färg. Så onödigt! Är även svag för perspektivfönstren som ev kan ha varit i ett ädlare träslag på insidan. Minns inte, det var så länge sedan jag var inne i en våning i det huset.
Arkitekten hette N. W. Larsson och byggherre var Fastighetsföreningen Funkis u p a.
Vår familj brukade ibland gå på Grenadjären när jag var liten på femtitalet. Mamma ville sitta vid fönstret så därför brukade vi inte vara i den där mysiga innerdelen. Utanför fanns en damm med fiskar..( nu igenbyggd) och om man gick ut och pekade kunde servitören fiska upp den fisken man ville ha.. och om en stund så kom fisken ut stekt eller ungskokt som man ville ha den. *Vår tax.. det var ju femtitalets hundras stod ute i hallen och väntade.. och fick förstås alltid vatten av den snälle rockvaktmästaren. Levande musik spelades på en flygel.
Det låter ju helt sjukt lyxigt med färsk fisk på detta sätt. Utvecklingen har bestämt gått åt fel håll i den restauranglokalen.
Där har jag bott, i ett enkelrum på 90-talet.
700 kronor drogs på hyran för matbiljetterna. Det serverades en trrättters måndag till fredag. Väldigt behändigt!
Verkligen! Det måste ha varit på sluttampen för på 200-talet blev det brf
Ja, det var i slutet på 90-talet.
I restaurangen rådde sträng ordning! Damerna som hade bott längst i huset hade bestämda sittplatser. Serveringspersonalen sa ”Vad du än gör så sätt dig inte vid det där bordet!”, vilken man INTE tordes. de var mycket tuffa!
Mina föräldrar bodde på Gärdesgården under ett antal år från andra hälften av 40-talet fram till 1953. Talade med min mor ( som passerat 100 år) i helgen om deras tid på Gärdesgården. Hon kommer ofta in på deras tid där när vi talar om gamla tider. Hon kommer ihåg det som om det vore igår. Det verkar ha varit en fantastiskt boende.
Åh, roigt att höra! Det var nog en e helt fantastiskanlägggning en gång i tiden när alla funktioner fanns kvar.