Nog skiljer sig 10-talets journalister från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast bakade de surdegsbröd (om de inte var mycket fattiga). Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903. de Mérode var en tjusig dam (bildgoogla) och under en period kunglig mäträss (till Leopold II).
Nackdelen med att vara journalist idag är att det kryllar av s.k. tidnings-Ankor av risigaste kvalisort. Dem vill man verkligen inte intervjua! Dessvärre verkar både TV4-blondiner och risiga ”blivande popstjärnor” gå hem i stugorna och det tackar jag inte vår herre för.
Söndags-Nisse var för övrigt en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade i under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förresten en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.
Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.
”Väldigt länge sedan” är förstås ett relativt begrepp, liksom främmande folkslag. Någonstans har Alf Henrikson skrivit om uppståndelsen när en färgad utlänning syntes på Nybrokajen – halva Stockholm flckades dit i förundran, något sådant hade aldrig dittills skådats i kungliga huvudstaden…
Det där var visst i början av förra seklet. Och jag plockar fram egna minnen från uppropet vid hösttermines start i folkskolan i en mellanstor skånsk stad för inte fullt sextio år sedan. En nykomling som inte lät som alla andra visade sig komma från Norrköping – så ytterst exotiskt.
Han var och förblev klassens enda utlänning (i varje fall var han utsocknes). Alla andra kom antingen från järnvägsknutpunkten som kallades Salubrinhålan, eller från byarna och gårdarna på slätterna däromkring…
Det är mkt relativt! Mina föräldrar hade exotiskt besök i slutet av 60-talet: http://www.ravjagarn.se/blogg/2008/07/solsemester-i-glesbygden-del-4/
Jag har ett bisarrt minne av 1 april 1957 då jag gick i första klass. Vår fröken (en riktig stenålderstyp) gick ut i korridoren, sedan kom hon tillbaka och sa: ”Barn, det går en neger på skolgården!” Halva klassen rusade ut för att titta och då skrockade hon: ”April, april!”
Jag kan en annan historia om statsrådinnan Else Kleen gift med Gustaf Möller. På morgonen på Gustafs 50-årsdag läste hon rubrikerna i morgontidningen och ropade upp till sin man: ”Gustaf, Gustaf, invasionen har börjat!” (I Normandie 6 juni 1944.)
Jubilaren svarade: ”Kan dom djävlarna inte vänta tills man har fått byxorna på sig!”
(Han trodde det var uppvaktning på gång.)
Åh, den var bra!
Nu ska du inte vara sådan! Hasse Z var mycket roligare än sonen sin, som Rolf sjöng: Tacka vet jag gubben far. Kanske inte lika fascionabel, men jag tycker nog ändå bättre om Hasse där. Och Söndagsnisse håller jag högre än Strix. Humorn är väl ibland lite sådär. Min erfarenhet är att den måste ha utvecklats ganska mycket under de första decennierna av 1900-talet (fast Söndagsnisse och Strix gick väl samman någon gån på 20-talet). Satiren är dessutom lite svår att hantera till när man inte har rätta zeitgeisten. Stående skämt är förresten sådana om damers konstiga hattar. I princip går de ofta till så att en kvinna kommer in i en hattbutik och vill prova en hatt, och då svarar expediten att det där är ju en lampskärm, eller en kockerspaniel.
Det som är lite synd med både far och son Z är att deras kvickhet går förlorad. I tryckt form och samlade i böcker blir det en annan sak. Men som jag förstått det var de båda framför allt kvicka i sin slagfärdighet, det var därför de var så bra som tidningskåssörer. Jag såg Kar de Mumma på ett program när han var hos Hyland på SVT play någon gång. Hyland sa att de skulle låta honom stämma ett piano. Kar de Mumma frågar då om det inte varit riktigare om han fått stämma en cello. Nja, en cello har för få toner, svarar Hyland. Då har du inte hört honom när han snarkar, muttrar Kar de Mumma, på sitt karaktäristiska vis. Nå, det är kanske inte jätteroligt snabbt. Men den rapphet som han har i levererandet är en fröjd. Han måste ha varit en fullfjädrad ”raconteur” som de säger i engelskan (Google translate översätter till SKICKLIG HISTORIEBERÄTTARE med versaler, man vill ju inte vara en del av det allt för stora anglicerandet av språket).
”I princip går de ofta till så att en kvinna kommer in i en hattbutik och vill prova en hatt, och då svarar expediten att det där är ju en lampskärm, eller en kockerspaniel.” Ah, den sortens humor! Jag måste erkänna att jag skrattar, men jag tror samtidigt att jag finner den lite enahanda i längden. Och som du säger, mycket har gått förlorat genom tidens gång. detsamma gäller ju Karl Gerhard. Att njuta hans samhällskritik är inte alltid så lätt idag.