Känns det igen, det gamla 1800-talsköket? Idag hittar man nog bara en dylik interiör på museum, eller möjligtvis i någon förfallen gård på landet. Men det var inte länge sedan dessa stadskök (detta är från numera rivna Drottninggatan 43 i Stockholm) fortfarande fanns att beskåda i förfallna stockholmskåkar. En bit in på 70-talet fanns det gott om orenoverade hyreshus som väntade på att bli ombyggda till modern standard. Denna moderna standard bestod i kopplade 2-glasfönster, kökssnickerier i spånplatta och board samt plastmattor och släta dörrar med handtag i plast. Nytt och fräscht. Varför försvann dessa oskattbara miljöer, och varför försvinner fortfarande högkvalitativ fast inredning, trots att både byggnadsvård och ett ekologiskt tänkande står högt i kurs?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att året är 1952 och vi tittar 50 år tillbaka i tiden. Rinnande varmt vatten, centralvärme och goda arbetsytor av lämplig höjd är praktiskt taget okänt. Om vi istället går 50 år tillbaka i tiden räknat från idag är året 1952 och den svenska köksstandarden står på sin höjdpunkt. Rinnande varmt och kallt vatten, inkaklade badkar, massiva parkettgolv och sobra linoleummattor är standard i de flesta nyproducerade hem. Det är inte svårt att förstå att den standardhöjning som ägde rum under 1900-talets första år är avsevärd och att den sannolikt var mycket efterlängtad. Att oersättliga kulturvärden gått förlorade är verkligen att beklaga, men det går att förstå längtan efter ett modernare och lättare liv. På bilden ovan ses en femtiotalsrenovering av ett gammalt Norrlandshem.
Svårare ter det sig att förstå hur man idag ratar det som byggts på 40-50-talen (och naturligtvis de rester som finns kvar från tidigare årtionden) och som håller hög kvalité. Köksinredningar, garderober, fönster och dörrar. Gediget och dessutom gjort för att kunna underhållas. Ännu märkligare blir det när man tar hänsyn till hur mycket det idag talas om återanvändning och om ett ekologiskt hållbart samhälle. Gedigna material, massivt trä istället för spånskiva som är full av giftigt lim, och en ytbehandling som går att förnya i oändlighet låter som en dröm. Idag är det dock främst byggnadsvårdare som har detta synsätt. För gemene man är dock bevarande och underhåll inget alternativ, nej nytt skall det vara, och följaktligen ligger kök, garderober, serveringsrum samt inner- och ytterdörrar ofta söndersågade i en orange BIG-BAG på trottoaren, precis som på bilden ovan. Ju äldre snickerierna är, ju ovanligare är de och ju mer sörjer man.
En bidragande orsak till att hyresvärdarna väljer att kasta ut fast inredning och ersätta den med ny är hyreslagstiftningen. Hyran endast kan höjas om hyresgästen får en standardhöjning och en standardhöjning kan endast erhållas om hyresgästen får nya snickerier. Att behålla ett gammalt fint kök lönar sig helt enkelt inte för hyresvärden, trots att det är rimligt att anta att äldre snickerier är vida överlägsna dagens. Detta tycker jag är förkastligt på många sätt, inte minst är det ett resursslöseri utan like.
Låt oss göra en tillbakablick. Efter andra världskriget gjordes stora planer för de svenska stadskärnornas sanering. De befintliga byggnaderna ansågs mogna för rivning eller fullständig ombyggnad. Arkitekten Olof Thunström tog problemet på allvar och medverkade till ett praktverk från tidigt 50-tal, Ombyggnad. I Stockholm belades vissa områden med ombyggnadsförbud, vilket innebar att fastighetsägaren inte kunde rusta upp kåken. Orsaken till detta var att staden avsåg att riva hela kvarter och då skulle det bli billigare att lösa in fallfärdiga hus än nyreparerade. Det fanns också regler som sade att en modernisering bara fick utföras om den kostade en viss summa av taxeringsvärdet (cirka 20-50 %). När regelverket väl ändrades, var många hus så dåliga att de blev utdömda.
Men det fanns ännu en regel och den skulle jag vilja hävda var den egentliga orsaken till många hus undergång: en renoverad hyresvåning i ett gammalt hus kunde aldrig kosta lika mycket som en ny våning i ett nytt hus. Ni kan säkert gissa varför många hyresvärdar valde att riva huset, istället för att reparera det. De högre hyrorna som tilläts i nybyggen gav bättre avkastning på insatt kapital och dessutom gjorde den lägre våningshöjden att man rymde ytterligare en våning i nybygget (var byggrätten inte helt utnyttjad kunde man öka lägenhetsytan ytterligare). Så småningom uppmärksammades denna problematik och man insåg att regelverket behövde ses över och det fick till följd att det idag är ekonomiskt försvarbart att bevara gamla hus, ty nu kan man ta ut lika hög hyra för en våning i ett gammal sekelskifteshus. Hyresgästerna får naturligtvis betala för det, men det känns fullt rimligt att betala en hög hyra när man bor i ett gammalt gediget hus. På bilden ovan det s.k. Strindbergshuset vid Karlaplan som revs 1970 för att fastighetsägaren vill bygga nytt.
Om vi nu återgår till problematiken med dagens ovarsamma renoveringar så hoppas jag att ni ser parallellen med 60-70-talens rivningar och hur dessa till viss del stoppades. För att värna både miljö och kulturhistoriska värden måste definitionen på standard ändras. Om det lönar sig för en hyresvärd att reparera befintlig inredning, så är det mycket troligt att den får vara kvar, särskilt om hyresgästerna önskar det. En eventuell nackdel är att hyran kommer att höjas, men då slipper man å andra sidan spånplattor och annat trams i hemmet.
Att reparera äldre inredning är inte svårt. Femtiotalsköket på bilden ovan är renoverat, men endast vitvarorna har bytts ut och ett underskåp har offrats för att få plats med en diskmaskin. Möjligtvis hade också en höjning av diskbänken varit på sin plats. Detta görs enklast genom att lägga på en träram mellan underskåp och diskbänksplåt, alternativt höja sparksockeln. Ett 20-talskök kan uppdateras med öppna hyllor och fler överskåp. Man måste också ha i minnet att dåtiden spartanska inredning till viss del berodde på att man förvarade porslin och annat som hörde dukningen till i serveringsrummet. Köket var främst en plats för de redskap som hörde matlagningen till.
Trogna läsare minns kanske att jag skrivit om HSB:s planerade ombyggnad av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribersborg. Den hårdhända renovering som HSB önskar är sannolikt orsakad av att de vet att de kan höja hyrorna om de gör en fullständig ombyggnad med nya kök, badrum och garderober. Jag har skrivit en del om det och en text hittar ni här. Hade regelverket sett annorlunda ut, hade det troligtvis inte varit något problem att behålla interiörerna, vilket också var min slutsats.
Men den grundläggande frågeställningen är ännu inte riktigt besvarad. Varför är det så många som föredrar det nya framför det gamla? Går det att dra paralleller till nutidens besatthet av vita nyanser? Längtan efter det kliniskt rena.
På bilden intill ses ett kök från en av paradvåningarna i Trygghuset på Birger Jarlsgatan i Stockholm som byggdes på 10-talet. Visst är det vackert? Men inte ser dagens rekonstruerade 10-talskök ut så här. De öppna hyllorna ersätts ofta av överskåp som konstruerats med serveringsskåpen som förlaga. Diskhon i marmor eller zink, blir en engelskinspirerad (?) porslinsho som till och med säljs på IKEA.
Hur ofta plockas inte hus och våningars ”själ” fram genom att vacker, högkvalitativ inredning rivs ut och ersätts med någon sorts sekelskiftesdröm? Resursslöseri och förlorade kulturvärden! Drömmar har vanligtvis inte alltför mycket med verkligheten att göra.
Hur roligt vore det inte att idag få se en 10-talsvåning som påminner om 10-talets våningar, både i färg och i inredning. ”Man kan inte leva i ett museum” säger många. Då säger jag ”något man lever i, kan aldrig vara ett museum”.
Om jag får spekulera så tror jag att det finns något i vårt beteende som är svårt att ändra på efter alla år. Vi har helt enkelt lärt oss att nytt alltid är bättre precis som att det finns något befriande med att kasta ut det gamla och göra plats för något nytt. Och så vill vi sätta vår egen prägel och är rädda att våra hem inte duger som de är.
På Byggnadsvårdsföreningen finns en mycket intressant artikel som om just problemet med varsam upprustning av hyreslägenheter. Tyvärr verkar det som om lagen är tämligen tandlös. Åtminstone lyckades inte de boende på Furusundsgatan 10 speciellt bra när de ville behålla köksinredningar, blågrönt kakel och unika dörrar i valnöt.
Nå, vad anser ni?
Tack for en intressant blog. Jag haller med dig fullstandigt om de gamla koksinredningarna. Skap som ar gedigna och gar anda upp till taken. Nya IKEA skap ger ofta en dammsamlande yta hogst upp. Jag onskar att det fanns mer information pa Internet hur man bygger koksskap sjalv av brader. Aven om inredningen ar ny kan man gora den i ett gott hantverk i svensk stil.
tack! Ja, det handlar också om att använda bra material som inte innehåller gifter, och att inte slösa med begränsade resurser.
väl skrivet.
man önskar att de här texterna kunde publiceras i diverse inredningstidningar/bostadsbilagor (och, för den delen, i bostadsförvaltarens medlemstidning, om sådan funnes). ack.
Jojo, det är nog att önska för mycket!
Detta är det bästa du skrivit på ämnet. Bravo!
Och ett förbannat snyggt kök längs ner på bilden. Har du förresten sett serveringsrummet i Hallwylska palatset? Det är en dröm!
Tackar! jag skrev ursprungligen inlägget åt Byggfabriken, det är därför det är lite längre och mer genomarbetat än jag brukar orka med. De la aldrig ut det så jag använde det här istället.
Ja, det har jag. Vill ha! Hittade förresten bilder på Sagerska palatsets kök, tagna innan renoveringen efter kriget och Fredriks uppfräschning (m tillhörande tvättstuga).
Du måste skriva ett håninlägg tillägnat Fredrik
Jag skrev ett långt inlägg igår, men det verkar som att det försvann. Nåväl.
Vi har bott i både äldre och nyare hyreshus (för närvarande ett hus byggt på 80-talet) och min enda dåliga erfarenhet av äldre kök är den låga bänkhöjden som blir ett problem för mig som är 183cm lång. Hade hyresvärden ordnat detta hade köket varit perfekt.
Senaste ”äldre” huset vi bodde i, i ”framtidens förort” Kortedala var köket platsbyggt någon gång på femtiotalet. Det enda dåliga med det var att det var lite för lite bänkyta. Men det var ju inte för att köket var gammalt, det var ju bara planerat på ett sätt som inte riktigt passade oss.
Senast jag besökte vår gamla förort låg alla kök i container. Istället för att bara slipa upp dem, höja bänken och måla om.
Sen tror jag att inte bara stadsmänniskor vill ha det nya, för det de i stan har vill de på landet ha. I ett lokalt hyresområde med platsbyggda kök frågade faktiskt bostadsbolaget om hyresgästerna ville ha nya kök eller behålla de gamla. Majoriteten valde nya kök, tyvärr.
En tråkig utveckling, tyvärr.
Usch, så trist! Det är detta jag avskyr: det slentrianmässiga utbytandet av gamla grejer. Klart man måste få göra om, men inte bara av någon diffus anledning i stil med ”för att få det fräscht”.
Det är värre på landet, det är åtminstone min erfarenhet. Här i Stockholm finns betydligt mer kvar och det finns en större förståelse för att man bör vara rädd om kvalitetssnickerier.
Håller med om att det kan vara värre på landet. Min syster köpte en fantastisk gammal kalkstensgård här på Gotland i början av 90-talet. Hela huset var inklätt med spånskivor täckta med de mest fasansfulla medaljongtapeter. Utanpå var putsen lagad med betong här och där. Syrran lade ner mycket tid, pengar och möda på att återställa det mesta. Riksantikvarieämbetet bekostade fasadrenoveringen. Resultatet blev väldigt fint.
Sedan håller jag också med om att för låga köksbänkar är mycket obekvämt.
Aj, betong! Inte det bästa på kalkputs… Har fått för mig att många kalkstenshus på Gotland är rätt förstörda på insidan.
Mina köksbänkar är 85 cm höga. Rätt bra tycker jag, men däremot kunde diskbänken ha varit högre. Jag är dock rätt lång, 188, så jag antar att bänkarna egentligen är för låga.
Så bra text! Jag bor i en liten vindslägenhet från 1953 som bara renoverats med nya, fula strömbrytare och en förfärlig badrumslampa, men allt annat är kvar, stavparkett, schackrutigt köksgolv, skåp upp till taket, till och med en urmodig gasspis som funkar utmärkt. Jag vågar knappt tänka på att flytta härifrån, för jag vet att nästa som flyttar in kommer att ”fräscha upp” den. Får också panik av äldre svenska hus där allting målats kritvitt. När kom den här uppfattningen att allt som är kritvitt = sekelskifte?
Oj, vilken lyx du bebor! har du bilder någonstans på bloggen? Hemskt fin scoutbild förresten.
Detta med vitt är verkligen underligt och knasigt. Jag får nästan panik av vita och fräscha rum där inte en färgflaga är avskavd. Totalt knasigt och vad det har med sekelskifte att göra kan man verkligen undra.
(När jag bodde i Fredhäll hade jag en rätt mörk 30-talstvåa med enkel standard. Jag önskade mig en ljus och solig våning och jag ville hemskt gärna ha ett vitmålat vardagsrum. Det har jag nu! Dock att väggarna är målad i en bruten nyans och att jag har mängder av växter, skivor och möbler så det är inte alls särdeles avskalat. Så nu vet ni det!)
Vilken intressant blogg!
Ramlade över den via nån byggnadsvårdssida. Så många ahan jag utstötte för mig själv, när jag läste igenom kökstexten. Har själv bott i så många kök, och såklart tittat på alla andras, och förundrats varför så mycket slängs ut och fräshas till i onödan. Men det verkar som om många vill ha nytt och fint, eller som om det funnits ettlikhetstecken mellan nytt och fint. Kul oxå att läsa om att du funnit boken om borgeliga bostaden, som även jag förlorat mig i, och nu ytterligare lite smicker: Fina bilder!
Ska spara din länk och läsa mer, och sen kanske du kan få lite boktips framöver!
Ja, jag tror att det finns för många finns likhetstecken mellan nytt och fint. Tyvärr.
Kul att du läst boken om borgerliga bostäder, den är verkligen toppen. och tack för beröm!
Fantastisk intressant och välskrivet inlägg. Och visst är det både lite sorgligt och märkligt det här med köken. I grund och botten tänker jag att det måste ha en ekonomisk grund. Med det menar jag att om vi inte ansåg oss ha råd att riva ut och bygga nytt så skulle det aldrig bli aktuellt. Förr i tiden hade man ju inte råd i samma utsträckning som idag. Man byggde bra grejer som skulle hålla en livstid. Minst. Och där den ekonomiska kalkylen byggde just på detta. Det gällde allt från fastigheter till bruksföremål och kläder.
Så den naturliga följdfrågan blir: Har vi det för bra idag? Är det som är problemets kärna?
Och nästa följdfråga blir: Hur ser den ekonomiska kalkylen som gör att vi får råd egentligen ut? Vad baserar den sig på?
Det vore intressant att borra i grundvalarna för vår tids ekonomiska, kortsiktiga tänkade. Och jämföra dem med dem som gällde före 1950.
För har vi EGENTLIGEN råd? Jag är högst tveksam. Är det inte så att både vi själva och naturen betalar ett alldeles för högt pris för den här galenskapen?
Tack! Väldigt bra artikel! Jag gör vågen!
Med vänliga hälsningar
Staffan af Kleen
Åre Byggnadsvård
Tackar!
Golv- & bänkolja Bärnsten som ni säljer verkar mycket fin. Jag är svag för gamla gulnade (konjaksfärgade) fernissade trägolv och denna produkt verkar bra om man har oturen att träffa på ett slipat golv.
Hur är det med linoljefärg om man vill ha en lite blankare yta? Jag gillar 40-50-talskök som är lite blankare. Vide den tiden hade väl de moderna färgerna börjat sitt intåg antar jag.
Det finns lite olika sätt att få linoljefärgen blankare. Man kan blanda i lite linoljefernissa direkt i linoljefärgen eller helt enkelt stryka linoljefernissa över sista lagret av linoljefärg.
Tack för det!
Underbar text! Jag tycker den säger det mesta.
Personligen tycker jag att det är väldigt skönt att du nämner det här med hur man bygger ”sekelskifteskök” nuförtiden. Även i en byggnadsvårdstidning som Gård & torp är ju var och varannat kök nybyggt med, precis som du säger, överskåp i någon påhittat historisk modell och alltihop är självklart vitmålat. Vad är det med folk??
Jja, visst är det underligt med den där historieförfalskningen. Inte är det särdeles snyggt heller. Jag är betydligt svagare för enkla kök och inventiösa serveringsgångar.
Jag måste faktiskt ta Gård och Torp i försvar. Det är faktiskt få kommersiella aktörer som vågar skriva folk på näsan som just Gård och Torp gör i sin frågespalt. Jag tror att det är svårt att vara alltför kritisk till ”trendbyggnadsvårdarna” oavsett vad man tycker om dem. Det är trots allt dem vi har att tacka för att det numera går att driva företags om säljer bra produkter (linoljefärg, beslag mm). Detta hindrar inte att jag retar upp mig på de där sekelskiftesköken (som då och då monteras i en gammal vacker matsal!!! – vilket är mer än jag kan tåla).
Vill nämna min forna hyresvärd Pitebo som, åtminstone i de lägenheter jag har bott i, har varit föredömliga i sina upprustningar vad gäller fast inredning. I funkislägenheten jag sist skulle lägenheten totalrenoveras, det innebar bland annat att den gamla köksinredningen och garderobsdörrarna sprutlackerades. I badrummet fanns det gamla plåtskåpet kvar, det schackrutiga klinkret, den målade putsen och den gamla badkarsblandaren med omkastare. I samma hus, men en annan lägenhet, bodde min mormor och mamma i början av sextiotalet, de var då relativt nybyggda.
Oj, det var som fan! Jag är uppvuxen utanför Piteå och jag tycker att det vanligtvis verkar slängas väldigt mycket när det byggs om. Mycket roligt att höra att så inte alltid är fallet.
(Brukar f.ö besöka din blogg – fin!)
Om just den lägenheten hörde jag i och för sig rivningsrykten, det kan ju ha berott på det… Mesta möjliga renovering till minsta möjliga kostnad, utifall att. Men huset står fortfarande kvar, sex år senare! Och köket var fantastiskt (det enda dumma var att de bytte ut välfungerande snabelbeslag mot tråkiga magneter som gjorde att skåpen inte stängdes ordentligt, i och med sprutlackeringen).
Och tack!
Minns du adressen? Isåfall kan jag kolla när jag åker upp till sommaren.
en fråga: akelius!? detta bostadsbolad som sönderrenoverar alla sina lägenheter enligt nån mall med stengolv i kök o hall..kök i spånskivor….klickgolv i rum…det borde vara skottpengar på akelius..
Ajajajaj!! Jag har ingen erfarenhet av dem, men generellt sett så misstänker jag att stora bostadsbolag kan spara mycket pengar på att köpa billiga grejer med mängdrabatt. Usch.
Här en fin Östermalmsvåning som fått ett kök i gammal stil i ett av gatufilens rum. http://www.lagerlings.se/pictList.aspx?objectID=596 Tyvärr försvann de flesta kakelugnarna vid någon renovering för länge, länge sedan och fönstren på 60-talet (de nya är om inte snygga så iallafall snyggt insatta.) Matsalen, mot gården med burspråk, måste ha varit fantastisk, innan den målades om.
Hej, jätteintressant och välskriven artikel. Jag håller med dig. För att öka idehöjden och försöka ge vår syn på kök så kommer vi att ha en helgkurs till hösten. Tänk och bygga kök. Vi ska bla göra några olika luckkonstruktioner och gå igenom köketns historia, så klart. Är det någon som vill läsa mer så finns den i kursprogrammet på vår hemsida http://www.slojdochbyggnadsvard.se