När jag var liten och bläddrade i gamla nummer av Se fick jag då och då syn på skämtteckningar som handlade om dubbelprogrammet. Jag förstod inte riktigt vad det var tal om, men det hade något med ytterligare en radiokanal att göra. Samtidigt förundrades över begreppet trådradio som här och där fanns tryck på gamla radioapparaters baksida vid ett speciellt uttag.
Lång senare har jag lärt mig att med dubbelprogrammet menade man helt enkelt de nya sändningarna i den nya kanalen, tvåan. För att ta emot dessa var man antingen tvungen att skaffa en ny radio med FM-mottagning (eller en FM-tillsats som kopplades in i grammofonuttaget) eller ha tillgång till trådradio via telefonnätet. Trådradio fungerar ungefär som bredband via telefon- eller kabeltvnät och började byggas ut i Sverige redan på 40-talet för att förbättra radiomottagningen och minksa störningarna.
Här intill ses en Grundig-annons som propagerar för att det är en mottagare av detta fabrikat som man bör unna sig. Tämligen klokt anser jag, ty de tyska mottagarna hade mycket god ljudkvalité vid denna tid, åtminstone om man valde de i övre mellan- eller lyxprisklass. Jag rekommenderar särskilt Telefunkens Opus-modell.
SR har en fin webbplats som heter Jazzarkivet och där hittade jag ett program där Kjell Stensson introducerar vinylskivan år 1952 och Art Tatum spelar i en bandad upptagning som sändes den första kväll som det nya dubbelprogrammet gick ut i etern 1955. Inspelningen hade gjorts av Claes Dahlgren som senare blev känd för sina Jazzglimtar från USA. En av dessa jazzglimtar fick jag tips om Ann Margret om jag inte minns fel. Jag har infogat det här nedan.
Jag växte upp i en riktig ”radiotfamilj”, pappa extraknäckte som radiorecensent och P2s ankomst var en stor händelse. Jag fyllde sex år 1955 och minns att jag fick vara uppe och sitta i pappas knä och lyssna på den första sändningen! Lustigt att det kallades dubbelprogrammet – det har jag aldrig hört förut. Ja, det var jag som tipsade om Claes Dahlgrens Jazzglimtar. Visst hade han en märklig dialekt? : )
Då borde du har hört precis den där konserten som finns utlagd på webben i Jazzarkivet! Vad recenserade han? Du måste ha hört en hel del under uppväxten i radiofamilj. Lyssnade din far på Kjell Stensson? Han verkar också ha varit en speciell gubbe. Lika lustig som Claes Dahlgren lär han dock inte ha pratat.
Ja, jag tänkte också på att jag bör ha hört just den! Radion var alltid på hos oss. Tja, han recenserade diverse, mest sådant som sändes på kvällstid, men även radiopjäser som sändes på söndagseftermiddagarna. Skrev ut på skrivmaskin och ringde upp telemottagningen på DN och läste in texten – så gick det till på forntiden! Kjell Stensson var jättemysig, han stod 1962 för ett av de mer framgångsrika aprilskämten i tv. Det gick ut på att man skulle spänna en nylonstrumpa över tv-skärmen så fick man färg-tv. Många gick på det. Han var gift med Katja of Sweden ett tag. (Skicklig designer av skor och kläder på 50-60-talen.) KS medverkade i flera klassiska radioprogram, t ex Tjugo frågor, men till yrket var han radiotekniker och skrev flera böcker i ämnet.
Var han gift med Katja of Sweden! Vet du när? Jag vet att hans fru på 50-talet någon gång (tror Katja måste ha varit före eller efter jag) hette Ingegerd (?) och skrev kåserier om att vara hifi-hustru. Katja måste ha varit före (40-talet kanske). Skall se om jag hittar den tidning där KS med fru blir intervjuade.
Nylonstrumpan känner jag till! Den pratades det om även på 70-talet. Ett mycket lyckat skämt.
Så här var det enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad:
I Stockholm hände det som hon i ungdomsåren bestämt sig för att undvika – att bli bunden av en familj. Karin Hallberg träffade radiomannen Kjell Stensson och de gifte sig 1942. Två år senare fick de sonen Anders.
— Kjell Stensson var en intellektuell och charmerande man. Dessutom mycket förstående när jag 1946 hade bestämt mig för att åka till USA för att lära mig mer. Alla andra åkte till Paris men jag lockades av den amerikanska öppenheten.
Den lille sonen lämnades i tryggt förvar hos en prästfamilj och Karin Stensson lovade att återkomma om något år. Hon utbildade sig vid Parsons School of Design i New York, besökte branschfolk och började förbereda lanseringen av de egna kläderna. Dessutom träffade hon en ny kärlek, den amerikanske filmregissören Rod Geiger…
Hon återvände till Sverige på en kort visit för att ta ut skilsmässa och hämta sonen. Det blev nytt giftermål 1948 och familjen Geiger utökades snart med ytterligare två söner.
Här får man då lära sig både ett och annat från er båda! Mina kunskaper härrör ofta från alla gala veckotidningar som fanns på farmor och farmors vind och som jag läste i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Sten Broman pratade man dock om, och mest om att han avskydde dragspelsmusik, vilket var precis vad min far spelade.
Så Katja hette Karin. Så märklig det låter att hon lämnade bort barnet och lika märkligt att inte pappan tog hand om sin son.
Men vad var det som gjorde att radion var mer social än tv:n? Mycket verkar ha ändrats med denan apparats intåg i hemmen. De tidigare så sällan använda finrummen blev hos många till vardagsrum och det var kanske inte så dumt.
Mannen i svart! Vad var det, en bok eller en radioföljetong?
Jag har ingen aning om varför tv-tittandet blev mer ”asocialt” – fast i början när inte alla hade tv gick man ju hem till varandra och tittade. Jag minns ett äldre par på vår gata som lät oss barn komma dit och titta på Sigges cirkus med Sigge Fürst – veckans höjdpunkt, jag kan fortfarande signaturmedlodin.
Det visar sig att både Ivo och jag har rätt om Mannen i svart, detta hittade jag i en blogg:
Vecko-Revyn bjöd på ”Veckans chock” med Hans Arnolds kluriga illustrationer. Olof Thunbergs uppläsningar i radion på sen kvällstid av ”Mannen i svart” var så förnämliga, att jag smet från skoldanser för att inte missa en enda minut. En stor eloge översändes härmed postumt till programredaktör Torsten Jungstedt för hans idoga insamlande av sköna rysare. ”Mannen i svart” kan återfinnas på välsorterade bibliotek.
Den 21 juli 2005 återupptäckte jag herr Jungstedts antologi nr 2 i en hylla på Ytterhogdals trivsamma, välsorterade bibliotek. ”37 studier i skräck, elakhet och skadeglädje” enligt mäster Jungstedt himself. Ljuvlig läsning för sena nattimmar.
Titel: ”Stora skräckboken”.
Ja, det tänkte jag också, men det var väl det att efter ett tag hade alla tv. Fast å andra sidan måste alla ha ha haft radio innan tv:n så det borde väl också ha varit asocialt. Nått måste dock ha hänt för vardagslivet verkar ha ändrats rätt radikalt.
Mannen i svart har jag aldrig hört talas om. jag skall fråga min mamma om hon lyssnade. Hon kanske var för gammal då, jag vet inte. Hon är född 1939.
Inte för gammal – kanske för ung?
Så kul att läsa allt det här! Kring radion samlades man: tjugo frågor med Kjell Stensson och Astrid Lindgren, knastertorra föredrag om paradisfåglar på Nya Guinea av den knastertorre Sten Bergman (”Min far är kannibal”) med den metalliska stämman, Folke Olhagens Novisen vid spisen – en sådan revolution att en man kunde stå där! Hylands Karusellen som fick folk att gå ut på stan och spana efter levande skyltdockor, Vi som vet mest där det alltid var antingen Södra Latin eller Norra Real som vann, Torsten Jungstedts Mannen i svart (”Är det inte din hand?” – då ryste man till), Gösta Knutsson och allvetaren magister Haglund med den märkligt krystade rösten, den whiskyhese Leif Smoke-rings Andersson, ”Det här är Claes Dahlgren från New York” – honom var det lätt att imitera. Och gong-gongen när Radioteatern började – vi blev alla inbitna radioter.
Och så trist det blev när TV tog över och gemenskapen blåste bort, var och en satt och fånstirrade på skärmen. Riktig fart på försäljningen av apparaterna blev det först med VM i fotboll 1958. Första gången jag såg TV var några år tidigare än så: den lokala Röda Kors-föreningen hyrde läroverkets aula, gymnasiets fysiklärare mixtrade utan framgång med knapparna och svor allt argare, det fortsatte att snöa på skärmen – men redan det var ett underverk, jag var lika nöjd som alla andra småknattar och begärde inga pengar tillbaka.
Ja, det var tider! Tur att man kan hitta mycket nostalgi på SRs hemsida. T ex Kjell Stensson berättar om aprilskämtet med nylonstrumpan. Måste få skryta med att både min syster och jag var med i Vi som vet mest (fast vid olika tillfällen). Gösta Knutsson satt och vaktade oss så att vi inte fuskade. (När jag var liten bodde vi på samma gata i Uppsala, vi ungar var saliga när han kom promenerande med taxen Sofie, men han bevärdigade oss aldrig med en blick – jag tror han var blyg.)
Men det var Olof Thunberg som läste Mannen i svart. I alla fall i början på 50-talet då mina föräldrar hyrde en sommarstuga med utedass i Roslagen och var så uppskrämda att de var tvungna att följa med varandra ut innan det var läggdags! Ejnar Haglund stammade svårt, det var därför han talade så underligt. Han var ständig innehavare att ett mycket besynnerligt stipendium som bara delades ut till någon som kunde skriva en uppsats på latin.
Och så var det Barnens brevlåda med farbror Sven och Skivor till kaffet med Bertil Perrolf och vad hette det där programmet som Arne Eriksson hade där folk skrev och önskade skivor som spelades för sjuka människor? Och Börsnoteringarna där en kvinna med mycket ”sval” röst läste upp egendomliga företagsnamn och mystiska noteringar. För att inte tala om Lediga platser. ”Arborrare sökes till …. ”
Jag svarar mig själv, det hette Besökstid.
Nej, jag vet inte när KS var gift med Katja, ska luska i det.