Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.
Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!
Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.
Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.
Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.
Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.
Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.
Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!
Precis och exakt. Det här var ju helt vansinnigt vackert. Färgerna! Själ’n började gråta av sorg som sprungit ur det som svunnet är. Jag är med på en flytt till dessa byar. Återkommer när jag funnit fler som också är det.
Vi borde bo där allihopa tycker jag. Åh, vad det vore roligt!
Svar: ja! På rikt och på allvar.
Så snyggt! Jag hade haft väldigt svårt för att ta fram penseln om jag bodde där.
Man vill inte det! Men å andra sidan ruttnar träet om det inte skyddas. Kanske man kan behandla träet med olja, åtminstone fönstren.
Ja, tänk vad roligt det skulle vara! (Fast jag bävar lite för snön och kylan … )
Dessa fina hus som står alldeles ensamma, vad ledsen jag blir. Bara så vackra.
Man får elda! och så får man tränga ihop sig i ett rum. Nej, roligast är det nog på sommaren, men får man väl varmt i kåken, kan det nog vara rätt mysigt även på vintern.
Ja, så kan man ju göra förstås! (Tränga ihop sig och elda.) Jag blir lika ledsen som Pernilla över husens öde. Egentligen lever vi i ett fattigt land som låter hela landsändar dö.
Jag förstår inte hur man kan bo i en trist hyreslägenhet i en förort långt, långt från stan eller i ett småtrist hyreshusområde i en småstad NÄR MAN KAN BO I ETT VACKERT HUS PÅ LANDET! Klart att det är betydligt bekvämare, men det verkar så trist (säger jag som bor i stan… men gärna vistas i glesbygden).
Åh gud, jag pallar inte sånt här. Stackars alla hus. De i ödemarken som ingen vill ha längre, men också de som stått i frid på någon åker och en vacker dag vaknar upp och har en motorväg fem meter från ytterdörren. Om jag var multimiljardär skulle jag samla dem alla på ett ställe, rusta dem och låta folk som vill älska dem flytta in. Som skansen fast lajv.
Om jag blir rik skall jag skänka alla pengarna till dig! Givetvis under förutsättning att jag själv får detta hus.
Givetvis. Det är paxat.
Trevligt exempel på räddat hus är Filipsborg. Det var tydligen så pass nedgånget att kalixkidsen körde skoter tvärs igenom huset om vintrarna. Men nu är det kångferans och sånt. Lite synd att det inte är privatbostad åt någon godsherre, men bättre konferenshotell än att ruttna bort. http://www.filipsborg.se/
Åh fantastiskt! Gillar inte heller konferensanläggningar, men bättre det än att husen rivs. Vilken fin restaurering!