Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.
Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.
Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.
Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.
Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.
Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.
För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.
Omfattningen och djupet av Leanders engagement i naziströrelsen är något som man i Sverige inte gärna vill gå in på alltför djupt. Och visst, hon var ju inte ensam. Hennes senare man, Arne Hülphers, turnerade med framgång i nazistyskland, de firade sångarna och senare operacheferna Joel Berglund och Set Svanholm sjöng i Tyskland och Wien för en begeistrad publik. Kompositören Kurt Atterberg spelade en ytterst tvivelaktig roll.
Följ gärna Rävis länkar. Missa särskilt inte ”Davon geht die Welt…” och se hur Zarah muntrar upp SS-män vars stridsmoral kanske börjar blekna. Dirigenten (mycket valhänt) och pianospelaren i klippen är f.ö. Paul Hörbiger, medlem av en skådespelardynasti som än i dag spelar en viktig roll i Österrike. De flesta av dem var medlöpare. Speciellt otäck var Pauls svägerska, Paula Wessely, som spelade i nazistiska propagandafilmer. Elfriede Jelinek har skrivit en pjäs om familjen, den spelas naturligtvis inte i Österrike men väl i Tyskland. (München). Familjen, inklusive Paula, är än idag nationalikoner i Österrike.
Det mest intressanta är att texten till Zarahs succéer skrev av Bruno Balz som två gånger fängslades av Gestapo (för homosexualitet). Emellertid passade hans texter så bra in i propagandan att han fick fortsätta att skriva, dock inte under sitt eget namn. En av hans texter ”Das kann doch einen Seemann nicht erschüttern” är populär än idag. Den sjöngs undr kriget av medlöpare som Albers och Rühmann. Men det finns också vittnesbörd från Bergen Belsen att de kvinnliga fångarna under dödsmarschen sjöng den: ”Keine Angst, keine Angst Rosmarie”.
Kanske skall vi som åtnjuter ”die Gnade des späten Geburts” inte döma alltför hårt. Men när det kommer till kritan tycker jag att de svenska silkesvantarna inte är särskilt lämpliga när det gäller Zarah Leander.
Men hur kommer det sig att Hörbigers är nationalikoner i Österrike idag? Jag var förstått att man i Österrike varit dålig på att göra upp med sitt nazistiska förflutna, men någon måtte borde det väl vara. Det tycker jag att vi i Sverige också har varit. Det var många som var allt från lite tyskvänliga till övertygade nazister. Skolläraren i min mors by t.ex, var både nazist och militärisk och hade uniform i skolan (dock svensk). Min mosters mans föräldrar var också tyskvänliga, men efter kriget talade man aldrig mer om det.
Vad det gäller Leander, finns det någon som forskat lite mer kring hennes tid i Tyskland, någon tysk t.ex? Som jag ser det är hennes skuld att hon blev galjonsfigur i nazityskland, inte att han var någon övertygat nazist. Jag har svårt att tänka mig det senare, men däremot tror jag att hon var beredd till det mesta för att få göra karriär och det är i mina ögon ett minst lika allvarligt brott. Jag kan dock inte låta bli att tycka om hennes röst och hennes sånger. Det finns ju mängder av pärlor från det svenska 30-talet och många har betydligt bättre texter än genomsnittsschlagern. Min favorit är Verklighet och drömmar m text av Gerhard (finns här på R-n, klicka på taggen Zarah Leander).
Botaniserade litet på din tag ”Zarah Leander” – fantastiskt intressant. En särskild höjdpunkt för mig var sången ”Abel”. Jag hade aldrig hört den förut men kände omedelbart igen melodin. Det visade sig vara en svensk text av Gösta Rybrant till en äkta wiensk kabaretvisa: ”Der Novak lässt mich nicht verkommen” vilken man hör än idag ibland. Sången skrevs av en man som hette Hugo Wiener. Som jude levde han under nazitiden i exil i Sydamerika tillsammans med sin hustru Cissi Kraner som var den som uppförde och sjöng in sången och gjorde den populär. Kraner är idag 93 år gammal men har varit aktiv som en oerhört populär -och intelligent- varitéartist ända in på senaste tid.
Rybrants svenska text fångar originalet ganska bra, samma slags rimfläteri som Wiener. Men medan Zarah sjunger sången som en valkyria sjunger Cissi som en förstadsslampa från Wien. Här är en version:
http://youtu.be/zA8xERVHXh8
Ett textcitat:
Da stand ein Inserat in einer Zeitung
Es sucht von einem Nachtlokal die Leitung
Ein junges Mädchen brav mit nettem Wesen
Das nackert tanzt vor Negern und Chinesen
Den Posten hätt sofort ich angenommen
Aber der Novak läßt mich nicht verkommen
Jag avstår just nu från att skriva om Hörbigers och Österrikes naziförflutna, det skulle kräva alltför mycket plats. Jag kan hänvisa till Henrik Arnstads bok ”skyldig till skuld” även om kapitlet om Österrike inte hör till bokens bästa.
Vilken utmärkt version! Den är verkligen helt annorlunda, även om Rybrandts text är mycket fyndig (jag förstår dock inte språket).
Arnstads bok skall jag ta och läsa vid tillfälle.
Bor du i Wien? har du läst Elsa Björkman Goldschmidts böcker om Wien under mellankrigstiden (+ en volym om svunna tider, när dubbelmonarkin fortfarande existerade)?
Jag har bott i Wien i över 30 år. Tyvärr känner jag inte alls till de böcker du refererar till.Vi får se under nästa sommarbesök om de finns på Stadsbiblioteket.
Roligt att du tyckte om Wiener/Craners version. Sången är en del av en tradition som är livskraftig än idag där varieté och vad man kallar ”Kabaret” ärviktiga delar. Ursäkta om jag blir litet chauvinistisk nu men när jag jämför svenska ”ståuppares” prestationer med de timslånga soloprogram, mycket ambitiösa, som deras österrikiska kollegor varje år spelar för utsålda hus – ja då kan jag bara skaka på huvudet.
Jag är mycket förtjust i hennes böcker. Framförallt hennes svit av självbiografiska böcker. Den sista heter Vägen till Villagatan och handlar till stor del om Lotten von Kraemer som instiftade Samfundet de nio. Den boken blev hennes sista och utkom det år hon fyllde 88 år. Hon var en mycket god skribent högt upp i åren och hon var definitivt som bäst när hon passerat de sjuttio.
Skönhetsindustrin har funnits sedan länge, ändå blir folk generellt inte vackrare.
Zarah Leander behövde inte skönhetsindustrin. Hon var otroligt vacker även på
äldre dar. konstaterade detta senast vid hennes sista uppträdande 1978.
Respekt för upplevd realitet!