Et nous vivions tous deux ensemble

Yves Montand som sjunger Les feuilles mortes i filmen Paris est toujours Paris.Det är ett klipp som jag älskar, precis som hösten som ännu inte riktigt gjort entré, ty dagarna är ljumma och kvällarna allt annat än kalla.

C’est une chanson qui nous ressemble,
Toi tu m’aimais, moi je t’aimais
Et nous vivions, tous deux ensemble,
Toi qui m’aimais, moi qui t’aimais.

Det är givetvis något sorgligt med hösten, ty naturen gör sig redo för att vila eller dö.

För alla dem som jag jobbar hos är det höst, och om tio är är de flesta borta. det är naturligtvis sorgligt, men så är livet och minnena finns alltid kvar så länge jag finns kvar. Samvaron karaktäriseras dock inte av något större tungsinne och de allra flesta en förvånansvärt stor aptit på livet, men det är klart att det finns undantag. Livets skuggsida går det inte att blunda inför och jag tycker inte heller att det är nödvändigt. Att uppleva den är trots allt att uppleva en del av livet, en del som jag tror att det är farligt att vara förutan.

Men som sagt, för det mesta är det nästan klackarna i taket och man gläds åt livets glädjeämnen och förbannar de små förtretligheterna. Och så får jag höra historier ur livet; lustiga, tragiska, upprörande. Nog har det hänt åtskilligt i många människors liv. jag är glad att jag får höra det.

Men hösten står för dörren och den möts lämpligast med spellistan För hösten, som jag tror är tillgänglig för alla er som har Spotify.