I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.
En herre i frack
Jag kommer nog aldrig att sluta att fascineras av Gösta Ekman, trots att jag sett honom i så få filmer. Han hade det där som bara ett fåtal människor har och som efter många år fortfarande fängslar så fort man ser hans bild. Och lyssnar man på rösten när han sjunger, förstår vem han var och vilka tjusarkrafter han besatte.
Jag minns att en ung och mycket oskyldig journalist intervjuade Ekman en gång. Hon pratade ivrigt om fikusar, utan att känna till någon annan betydelse än den som hör samman med den populära krukväxten som var på modet vid den tiden. Gösta Ekman var i skådespelarkretsar känd för sin vurm för stiliga herrar, men detta var något som den unga damen kände till. Hur pass aktiv han var på detta område vet jag inte. Kanske blev han slav även under denna last under sin tid i Tyskland, den vistelse som även gav honom smak för kokainet, ett missbruk som han aldrig kom över.
Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.
Kvinnor och champagne
Ekman skrev en självbiografi som gavs ut på 30-talet. Under signaturen Den tänkande August berättar han om sitt liv. Har man tur och hittar utgåvan i Husmoderns presentbibliotek får man de finaste av porträtt tryckta på gott papper. Några av dem hittar ni här. Få kunde klä sig som Gösta Ekman. Han var alltid välklädd, ofta androgyn, men alltid den stiligaste av män. Jag kan inte tänka mig någon med personligare, kanske även delikatare, smak. Det är inte konstigt att hans minne dröjer sig kvar.
Klicka på taggen Gösta Ekman under inlägget. Det finns åtskilligt här att läsa om den mannen.
Tack, En herre i frack och Gösta Ekman kan man aldrig få för mycket av!
(Vi i Ekmansällskapet har förresten en Ekman-blogg under uppbyggnad; ekmansallskapet.blogspot.com)
Detta att du inte fått ett gratisexemplar gör mig både brydd och upprörd! Något annat som också åsamkar mig samma affekter är att Cinemateket nu i augusti-september skall visa en radda av F.W. Murnaus filmer, men har valt att inte visa ”Faust” med Ekman i huvudrollen!
Även jag blir upprörd om du inte får ett ex! Jätteupprörd. Dock verkar det som att alla i förlagsvärlden har semester från juni till september typ – jag har fortfarande inte fått min egen bok i pocketversion fast den kom ut för tre veckor sedan. Säg till om du verkligen blir utan Ekman-biografi så ska jag tjata mig till ett recensionsex som du ska få!
PS: Recensionsex är ett roligt ord.
”Recensionsex”, det är klart att det är så man skall bete sig!
Ja, jag tror också att människan har semester, men redan i vårvintras när vi mailade ang bilden så avslutade jag med att jag var glad att jag kunnat hjälpa till och att jag gärna såg ett ex av boken. På det fick jag inget svar. Nå, det är härligt att vara lite förbisedd.
Men, varför inte Ekmans Faust? Mkt tokigt!
Ursäkta alla stavfel men mina läsglasögon är trasiga !