Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.
När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.
Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.
Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.
De ser lite ut som gamla 60-tals-bilder, det där blå-gröna blekheten. Opel-Kapitänen gör dessutom sitt till att skapa illusionen.
Det är det blågröna som jag älskar med den filmen. En helt igenom tilltalande effekt. Kapitänens royalblå lack gör sig dessutom utmärkt.