Moderna museet öppnade i dagarna sin stora, retrospektiva utställning med Siri Derkert som jag är mycket nyfiken på!
Denna ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnär skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal och det är den ni ser på bilden ovan.
Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.
När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på T-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.
På äldre dagar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionella kvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.
1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när juryn enades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.
Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dock anar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.
Här en intervju med Siri från 1968. Lyssna!! En mer engagerad 80-åring får man leta efter.
Läs också Birgitta Rubins recension av utställningen i Dagens Nyheter och Joanna Persmans i SvD.
Min dotter heter Siri efter henne (samt lite efter Hustvedt och Von Essen), och imorgon ska vi gå och se utställningen under \"bebisvisningen\", som jag antar går ut på att man får en guidad tur där alla deltagare är införstådda med att skrikbebisar kommer att visas i lokalen. Alltså kanske inte förstahandsvalet av guidad tur för den som inte själv har en sådan skrikbebis. Det ska bli roligt i alla fall.
Åh, bra idé med den typen av visningar. Jag kan tänka mig att det blir rätt högljutt om alla har barn. Hoppas ni gillar utställningen!
Det var inte alltför högljutt (dock skönt att det var OK med gruppen om ens barn skulle bli högljutt) men inte heller någon särksilt ambitiös visning, tyvärr. Vi hann mest se några förstoringar på konstnärinnan och höra grundläggande fakta om hennes liv, Själva konsten hastades förbi och det mesta såg vi inte ens under turen, som bara var en timme lång. Sedan var det nämligen dags för babymålning, vilket för all del var ljuvligt: tio nästan nakna bebisar målar med blåbärssoppa på papper i ett fantastiskt vitt ateljérum med färgbestänkt trägolv. Väldigt fotogenique och gulligt. Vi återvände dock till utställningen och såg klart. Imponerad av hennes energi och drivkraft, Hade varit roligt att känna henne.
Oj, det lät inte så dumt trots allt. Så roligt att få göra sådant som litet barn! Dock tråkigt att konsten hastades förbi men visningen var väl främst tänkt för att inte bli för långrandig för de små. Du kanske får skaffa barnvakt och gå dit någon annan dag för att fördjupa dig i hennes konst. Hon är ju verkligen intressant. jag undrar om man hade varit rädd för henne om man träffat henne i verkliga livet.
Beror nog på när man träffat henne. Som tant, absolut! Man hade velat kalla henne ”Fru Derkert” av respekt men inte känt sig riktigt bekväm med det eftersom man känt på sig att hon förmodligen tyckte att det var idiotiskt med titlar.
Som ung hade man nog tyckt hon var en imponerande driven och självständig ung dam, alternativt en störig, bortskämd och egotrippad brud som pappa skickat på konstskola. Lite som Ebba von Sydow, kanske.
Jag ska läsa på om henne och kanske gå dit igen, helt enkelt. Funderar på årsmedlemskap i diverse muséer, då kan man ju bara knalla dit så ofta man kan med eller utan unge (hon är rätt så välartad som tur är.)
Har du varit dit själv ännu?
Gå med i Nationalmuseets vänner så får du gå på alla kungliga slott och de samlingar som hör därtill!
Jag skall gå på utställningen i helgen hade jag tänkt. Återkommer!