Detta må vara en konservativ och snorkig text på heminredningens område, men just därför kan jag inte låta bli att meddela den. BVT:s lexikon för etikett och god ton är hur som en källa att ösa ur.
”Fina möbler och en dyrbar husinredning, skapar ej ett hem, men där takt och god ton besjäla hemmets innebyggare, kan man tala om såväl ett fint hem som ett gott hem. Där smakriktningen ledes av kulturkänsla och belevenhet, visa sig dessa egenskaper även i de döda ting, som bildar den yttre stommen till ett hem. – Ett imponerande intryck av hem erfar man i synnerhet hos dem, vilka under många år fått bebo samma gård eller samma våning; där, genom generationer, personligheten fått sätta sin prägel på möbler och andra minnen, samt vidare i de hem, där böcker och blommor ha sin givna framskjutna plats. – I ett hem , där allt gammalt pietetslöst ställes undan för nytt och modernt eller modernt antikt, och erkända mästares konstverk få vandra till vinden, medan obegripliga moderniteter hängas på väggarna, blir intrycket utställningslokal. Kall och hemlös verkar även en boning, där varje form av arbete sorgfälligt döljes, för att det skall se fint ut.”
Jag misstänker att det är få hem som skulle bli godkända om man bedömde dem efter detta rättesnöre! Man skulle också kunna invända att det är få som har tavlor av gamla mästare som de pietetslöst kan ställa undan på vinden. Däremot verkar det som om utställningslokal är något eftersträvansvärt idag vilket får mig att tänka på n våning vid Runebergsplan som nyligenfått ny ägare och genomgått renovering. Ett kallt, vitt ljus strömmar nu ut från de vackra höga, fönstren. Det ser inte på något sätt hemtrevligt ut.
”Modernt antikt” – är det stilmöbler då, eller bara halvgamla möbler?
Jag vet inte. Det skulle kunna vara de antikviteter som var på modet just då också, men det är nog troligare att det är stilmöbler.
Man kan dock fråga sig vad de som varken har en liljefors i garderoben eller en haupt i salongen skall ta sig till.