Jag har funderat en del på människors ökade behov av avskildhet och tystnad. Kanske handlar det bara om rädsla, en inbillad, som gör att allt fler vill skydda sig, stänga omgivningen ute med isolerade fönster och dörrar. I sin egen lilla cell, skall inte främmande ljud och dofter ha tillträde. Jag tycker inte om det och tror inte att det är bra på något sätt, om det inte handlar om verkligt störande ljud, t.ex. en brusande motorväg utanför fönstret. Jag tror att det är viktigt att inte avskärma sig från sin omvärld, att veta vad som händer i trapphus och på gata. Omgivningen är vår tillsammans och att fjärma sig från sina medmänniskor tror jag gör det svårare att känna empati för sin nästa. Vi som bor i städer måste hela tiden påminnas om vår omgivning, för att förstå att vi inte bara kan stänga dörren eller gå vidare, när något otrevligt inträffar.
När jag springer runt som hemsamarit älskar jag de hus där man hör ljud och känner dofter i trapphuset. Det är vad som kännetecknar ett levande hus. I andra byggnader hör man inte ett ljud, endast ens egna fotsteg ekar i de öde trapphusen. Om något skulle hände, skulle ingen höra. Det är obehagligt.
Mitt eget hem är numera tyst som i graven. Förr kunde jag välja vad jag ville höra genom att stänga innerdörren när jag ville ha det riktigt tyst. Jag saknar att höra avlägsna ljud av konversation och hissens slammer. Ej heller slinker matoset ut så man kan tro att alla äter sallad. Hemtrevnaden har till viss del försvunnit.
Hmm, ett något märkligt inlägg, men så går iallfall mina tankar.
Fint, Rävjägarn. Är själv jätterädd för ljud i perioder, men tänker efter att ha läst detta: du har rätt! Fjärmandet tar bort empatin. Ska fundera över det här och kanske återkomma i min blogg, med hänvisning till din. Kanske. Om orden kommer.
Tack! Ja, jag är också rädd för ljud och gud vet vad i perioder, men den rädslan får man lösa på annat sätt.
Jag håller helt med. Det bästa jag vet är att lyssna på stegen från min hyresvärds kontor på övervåningen och det avlägsna p1-surret från hans mamma i lägenheten bredvid. Vi bor visserligen på landet, men hyr lägenhet i stort hus. Och det värsta jag vet är total tystnad. Kan ha att göra med att jag är uppväxt med 6 småsyskon – tystnad fanns överhuvudtaget inte i min uppväxt.
Jag tycker att ljud är lika med trygghet. Mitt hus har alltid varit rätt tyst, endast från grannen ovanför kan man ibland höra något ljud. jag skulle hemskt gärna höra lite mer ljud, men inte högre än att de drunknar i de vardagsljud som man själv ger upphov till. Bakom mitt huvud, när jag ligger i sängen, ligger grannens diskbänk. Där hör man faktiskt rinnande vatten och slammer ibland, men det är bara trevligt.
Här i london är alla husen så dåligt isolerade att man hör allt :-)! Jag tycker också om att höra grannarna grilla på kvällarna och de tidiga morgonens lukt av rostad bröd och bacon…. Å andra sidan håller grannens tvilling pojkar just nu på att hacka med en yxa i trädgården, vilket är lite irriterande!
Just nu har grannen röjarskiva så jag är bönhörd! Kom på att jag har en trädgårdsfirma utanför sovrumsfönstret och vissa dagar kör de sina apparater tidigt på morgonen… Tur att man har bra sömn.