Jag är i ärlighetens namn rätt osäker på var bilden är tagen, men jag tror att det var i Gamla stan, en sen kväll på en ateljéskiva för ett par veckor sedan. De gamla husen där är verkligen speciella. Kallt och fuktigt var det i detta trapphus när vi gick uppför de illa belysta stentrapporna i det ålderdomliga trapphuset.
Jag pratade med en gammal man som patrullerade gatorna i Gamla stan i slutet av 40-talet. På den tiden fanns det gott om poliser ute på gatorna och de kände både till området och vilka skurkar som bodde där. Det var under denna period som det fanns planer på att riva hela det förfallna rasket som staden mellan broarna då var, men se det tyckte inte Vera Siöcrona, en bestämd och kortsnaggad dam, som enligt min källa ”såg ut som en karl”. Riktigt så illa tycker jag inte att det var, se t.ex. denna bild. Siöcrona startade 1942 föreningen Kolmätargränd för att hindra rivningarna för nybyggnaden för Kanslihusannexet, en förening som ombildades till Gamla stans hembygdsförening. Under många år bodde hon på Sven Vintappares gränd 2 och det är hennes om Evert Taube sjunger om. Vera var släkt med Loyse Sjöcrona, men jag minns inte om de var systrar eller kusiner.
I gränderna i Gamla stan gick ofta originalet Mikaelsson omkring. Ofta pratade han med de konstaplar som dagligen patrullerade i området. En av dessa polismän var den man som jag pratade med. Mikaelsson var en kunnig man som hade en akademisk bana i Uppsala bakom sig, men som av någon anledning avslutat den (troligtvis inte helt frivilligt) och hamnat i en gränd i Gamla stan. Han hade ett stort konstintresse och var mycket kunnig. Dessvärre var han en av de män som låg bakom konstkuppen vid Bogesunds slott, vilket renderade honom ett fängelsestraff.
Några år senare, i samband med Kejneaffären, försökte Mikaelsson förgifta pastor Kejne genom att bjuda honom på en apelsin som han injicerat en rejäl dos kvicksilver uti. Mordförsöket misslyckades, men hur det gick för Mikaelsson vet varken jag eller min gamle vän. Birgitta Stenberg har skrivit två böcker om denna tid, dels Mikael och poeten och dels Apelsinmannen. Dessa är dock i romanform och inte helt överensstämmande med det faktiska förloppen, vilket på intet sätt gör dem sämre. Apelsinmannen är en fantastisk roman!
Apelsinmannen läste jag som gymnasist hemma i Umeå, och dess suggestiva skildring av ett underground-Stockholm på 50-talet bidrog definitivt till min romantisering av staden, långt bort ifrån den som jag var.
Jag läste den också när jag gick i gymnasiet och blev väldigt förtjust! Det är en väldigt fascinerande bok.