En biografi om Harriet Löwenhjelm

Nyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.

Björkman-Goldschmidt var ännu relativt ung när hon tog sig an uppgiften att teckna Löwenhjelms porträtt. Vid en jämförelse med hennes senare alster, framförallt den självbiografiska trilogin, märker man hur hon mognat som berättare när hon närmade sig de åttio. Detta, ett av hennes tidigare verk är dock väl värt att läsas, inte minst för att hon stod Löwenhjelm nära under en stor del av det korta liv som var Löwenhjelm beskärt. Jag kan dock inte riktigt släppa tanken att det kanske finns askar som Björkman-Goldschmidt av en eller annan anledning inte öppnar.

Särskilt rörande är det sista kapitlet som fått titeln ”Slutet”. Björkman-Goldschmidt sitter vid väninnans bädd och försöker tygla sig, ty alla känsloyttringar hade förbjudits. Plötsligt hör hon gäcksam viskning från bädden: ”Hör du, det är inte förbjudet att snyta sig”. Skrattet bryter fram och Harriet sätter igång med att skifta sina ägodelar. Den vackra, svarta taftklänningen får dock Honorine Hermelin, ”för den går nog inte om dig” som Harriet uttrycker det. Istället är det den konstnärliga produktionen som Björkman-Goldschmidt anförtros, dikter, målningar och teckningar som hon tillsammans med kusinen Christer Mörner uppmanas att ge ut.

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Skåne men flyttade sedan runt under sin uppväxt, ty fadern var militär. Så småningom hamnade dock i Stockholm, i en stor våning på nuvarande Vallhallavägen 116 (numreringen har ändrats). Många år senare, i slutet av 30-talet, fick Björkman Goldschmidt själv en lägenhet i samma hus som då var renoverat och ombyggt till smålägenheter.

Tillsammans med sin yngste bror, den 2 år yngre Crispin, skapade Harriet en fantasivärld som döptes till Klondyke. Klondyke hade sin egen tidning, Midnattssolens land, och dockor som föreställde de personer som levde där. Åtskilligt av tidningens innehåll hamnade så småningom i den postumt utgivna diktsamlingen. Här en bild på några av Klondykes invånare.

För Harriet Löwenhjelm var naturen viktig och en stor del av hennes liv. Hennes dagboksanteckningar är därför fyllda av anteckningar om väder och naturscenerier. Under sina sanatorievistelser är promenaderna på landsbygden viktiga och Harriet bildar dessutom en skytteklubb. När B-G sätter sig ned för att gå igenom dessa dagböcker, bestämmer hon sig för att färga in av skriften i olika färger för att få en övergripande bild av vad dessa skrifter handlade om. Naturen blev naturligtvis grön, de jordiska omsorgerna blev bruna, konstnärskapet blev rött och tankarna kring död och sjukdom blev gulvioletta. Denna analys av B-G är mycket intressant, inte minst för att hon själv upptäcker mycket nytt om Harriet som en första genomläsning inte gett vid handen.

Att utförligare referera biografin låter sig inte göras utan alltför omfattande beskrivningar. Läs den istället, eller varför inte den nya av Boel Hackman. Jag avslutar därför med att visa två teckningar av Harriet Löwenhjelm. Se dem här och här. Läs också några av recensionerna av den nya biografin (SvD, Sydsvenskan samt DN )samt ägna Harriet Löwenhjelmsällskapet en tanke. Ytterligare en volym om Harriet Löwenhjelm finns också utgiven på Norstedts. Den heter Brev och dikter och kom 1953. Den skall inte förväxlas med den klassiska volymen Dikter.